Jag fick ett getingstick på armen också.

Här kommer en kort och ofullständig rapport straight from the hip och med munnen och famnen full av Pringles chips.

Jag kom tvåa i Holland Ironman i Almere efter en moralisk fulländad insats som måste varit extremt karaktärsdanande. Dessutom på nytt personligt rekord 8.24.17

Att det inte gick fortare och att jag inte vann berodde i mångt och mycket på den punkan som jag fick på dischjulet efter 155 km, en punka på tubdäck som ska av och på och som ska fyllas med luft ifrån en ittybitty liten luftpatron med för stora munstycken till för litet hål i discen och med kallsvett över att bryta av ventilen. Man ska helst inte få punka på dischjul under tävling, trust me. Vilket meck. Att jag lyckades med den proceduren i mitt tillstånd är en teknisk bedrift i klass med månlandningen. Sedan var det en furiös satsning i motvinden för att sedan piska iväg de första springande 15 kilometerna på 53 min och jag kände mig helt hunkydory Gebreselassie vid det laget. Innan hållen slog till. Då gick det från bad to worse riktigt fort och jag fick gå en bra stund innan det släppte. Och så är det på Ironman. Jämna plågor. Är det inte musklerna så är det värmen så är det magen så är det skavsår blåsor pungvred blödande bröstvårtor vandrande testiklar utan karta eller gammal vanlig utmattning. Fan tro´t.

Men jag bet i och tänkte att when the going gets tough Colting suffers and wants to go home. Men först efter 20 kilometer löpning till. Och återigen var jakten igång. Hela tiden med mitt ogjorda bajsande i bakhuvudet. Varför kom det inga kanoner i loppet i morse, det måste det göra innan en tävling! Och inte det minsta utslag på Richterskalan under loppet fram till dess.... På varvning med 14 kilometer kvar så var jag en skugga av min skugga men jag lyckades hitta en metod som hämtad ifrån the little engine that could, denna härligt amerikanska barnsaga i skön starsandstrajpsig never give up-anda med lite mer you can do it-mentalitet en vad en genomsnittlig smånegativ svensk triathlet kan tåla såpass på sena eftermiddagen. Men den fick jag gräva upp ur sin slummer någonstans långt bak i frontalloben och med taktiken att sikta på nästa kurva och nästa vätskestation så trummade jag på. People, ni måste förstå att jag var trött!

Men andra var trötta också, till exempel trean som jag pruttade lite på när jag sprang om. Dock var det fortfarande avsaknad av kanoner i loppet. Sedan solen i ryggen och hemlängtan värre än vad Vilhelm Moberg någonsin kunde frammana hos Kal-Oskar så fick jag rapporter om att tvåan var trött. Han med! Återigen, fan tro´t. Så med fyra kilometer kvar och med det initiala prospektet att bara komma imål i ett helt Coltingstycke så blev jag nu inbegripen i någon sorts hetsjakt där holländaren Chris Brands sakta tyckte snärjas i mitt garn. Helt emot min vilja ska tillägas! Jag ville absolut inte springa fortare än vad jag redan låtsades göra. Men tänk vad en ropande åskådarskara och den gamla tävlingsdjävulen som stack upp sitt fula tryne kan göra för med en kilometer var kvar så var jag i rygg på karlstackar´n och i vetskapen om att en kilometer kan jag krypa in på mina bara knän i värsta fall, som mitt privata lilla Golgatahelvete, så ökade jag takten och sprang fort som bara den och lämnade inte mr Rembrandt skuggan av en chans. Det var nog min snabbaste sistakilometer i en Ironman någonsin. Men det gjorde ont. Ojojojoj. För efter några korta intervjuer i vad jag trodde var felsäkrat läge så snurrade världen alldeles hemskt och min sorgliga uppsyn blev eskorterad till medicintältet där jag låg snyftande och delirisk med min 80-åriga kropp medan det klämdes och mättes på mig.

Det enda jag ville var att Annika skulle komma och ta en bild på mig som jag skulle kunna lägga in på bloggen (jag tänker bara på ER, alltid!) under rubriken "det är synd att inte spriten räddade mig från idrotten" eller så. Men innan det kunde ske hade de hinkat i mig lite cola och juice och dessutom tagit ifrån mig de salta kexen jag hittat under förevändningen att de  bara var till funktionärerna. Jodå, ni behöver de säkert bättre än jag era Nutellaätande låghälta flamländare.

Men nu mår jag bra! Solbränd med Bobbyfrilla samt lite skav på insidan av låren som gör att det ser ut som om jag har bajjat ned mig. Men det har jag inte! Önskar att jag hade! Bajjat alltså. Personligt rekord där också. 19.45 in på dagen utan leverans. Otroligt.