Utan tvekan är det tramset med höga armbågar. Alltså, höga armbågar över vattnet. Att simma snyggt och stilrent enligt gängse normer....

Här kommer ett scoop; det är bullshit!

Generellt sett är det helt oväsentligt hur det ser ut ovanför vattenytan då det är under vattnet som propulsion och framåtdrivande kraft genereras.

Och titta på dagens simmare i världseliten så kommer ni att hitta många olika exempel på armföring ovanför vattnet och ytterst få, om någon (nu när Popov slutat) simmar med riktigt höga armbågar. Snarare så svingar många armarna påfallande rakt eller brett fram. På simspråk kallas detta för "the recovery phase" Visserligen finns det ofta en böj genom armbågen men armen och handen dras verkligen inte upp nära kroppen utan mycket brett och lågt över vattnet. Titta på Ian Thorpe eller Grant Hackett eller andra artister så ser ni vilket vingspann de har när de simmar.

Och testa en grej! Stå rakt upp och ned med händerna hängande längs sidan; alltså i det läget där hand och arm i regel lämnar vattnet för att transporteras tillbaka till startläget i simtaget.

Om ni nu ska plocka handen från "höftläget" till sträckt läge ovanför huvudet; vilket sätt känns lättast och med minst armsträckning? Att dra armen med rak armbåge eller att krångla upp armen med handen släpandes längs sidan? Exactemundo!!

Så varför allt detta bull med höga armbågar, stilsimning, tummen-i-armhålan-simning och annat trams. Det ska jag säga er. Det är för att det är så trångt i simhallarna och banorna är smala och när man simmar högertrafik med nitton andra fjortisar så kan man inte bröta på som en jäkla dinosaurie med albatrosskomplex. Och det är problem för mig. Jag vill simma vitt och brett och nu måste jag tänka på varje gång jag möter någon som är lika oförsonlig som jag. Och dessutom så började hela mitt simår med att jag drog i min tumnagel i linan så att den blev helt blå och konstig. Så jag är lite hämmad i bassängen sedan dess. och så ska man behöva tänka på fjortisars huvuden, moppemuschar, underläppar, tandgarnityr och annat som kan komma i vägen för mina slipade simpaddlar.

Utebalja, egen bana, öppet vatten. I can do that. Allt annat; fuck it.

Bra skiva. Bra låt. Snygg dam.

Det finns fördelar med att lämna simväskan i bilen mellan passen. Man har den alltid med sig och ingenting glöms hemma och man kan träna på impuls med mera. Nackdelen är dock att när temperaturen kryper under nollstrecket på natten så tenderar sådant som är blött att frysa till en aning. Så priset man betalar är att ballen får leka isbrytaren Ymer i sina försök att penetrera tjocka barriärer av is...

Läxa ur livet; curry och kanel som ligger i identiska burkar från Santa Maria ser förbluffande lika ut när man ämnar krydda sin gröt. Så de ska helst inte stå nära varandra. Eller rättare sagt; kanelen ska stå längst fram och curryn långt in. J-a Annika!

Det här är vad jag gillar just nu:

-att ha så många inspirerande och motiverande träningskompisar omkring mig; Tomas Eriksson, Pasi Salonen, David Svensson för att nämna några (läs hans senaste blogginlägg! www.davidtri.se) och nu i fredags; Peter Rikkinen. Peter är 50+ och har jobbat som badvakt under större delen av sitt liv. Han har en fysik som är otrolig! Han simmar, cyklar, åker skidor och rullskidor, kör roddmaskin och styrka och är som huggen i sten. Att han sedan är över 1.90 och väger runt 95 kilo gör ju inte saken sämre….Och det roliga är att han väldigt sällan tävlat i någonting och där har svensk konditionsidrott missat en världsstjärna. En av de få gångerna han faktiskt tävlat var i roddmaskins-SM där han överlägset vann sin åldersklass och rodde ifrån större delen av den svenska senioreliten:) Dessutom var han en riktig smörboll som tonåring och gravt överviktig och hade förmågan att byta livsstil och nu hänger han alltså med mig på + 3 timmar cykeldistans. Coolt!

-att komma ned på SK Elfsborgs Mastersträning. Ovan nämnda namn är oftast med men även en hel del andra personer som lyfter den allmänna moralen och det visar bara hur viktigt det är med grupper och sociala sammanhang, även som idrottare, där man blir entusiasmerad.'

-att jag känner mig helt frisk och stark och blir bättre för varje träningsdag som går!

-att jag går till Sveriges bästa sjukgymnast; Markus Greus.

-….och att jag har så många i min omgivning som hjälper och stöttar mig och som finns som skyddsnät varje gång man stöter på problem och faller fritt.

-att så många läser min blogg! Jag får nog ta och byta sajt snart så att jag kan casha in på det:)

-min råsaftscentrifug. Fast det har ni väl redan förstått…

-att jag kan sova till 09.30 en måndag och känna att det är mitt jobb och att jag får betalt för det.

-varma och mjuka människor. Det är fint.

Det här är vad som stör mig just nu:

-att jag har fler magasin, artiklar och böcker att läsa än vad tiden räcker till (kan vara relaterat till långa sovmorgnar..), för att inte tala om filmer som ska ses och musik som ska lyssnas till…I-landsproblem någon?

-att jag hade ett värdelöst cykelpass igår som kändes helt bortkastat då jag cyklade med en grupp cyklister som misstog naturlig intervall och fartlek med distans. Det som särskiljer en motionär ifrån en proffsidrottare är att man vet vad man ska träna och att man verkligen gör det oavsett vad gruppen gör. Och att man känner till och behärskar att utvärdera de verktyg som finns till hands för att mäta och differentiera träning. Så att distans blir distans och inte ett fyra timmar långt intervallpass med 165-puls och syra uppför och så 102-puls och rull nedför. Men vad vet jag? Det var kanske så de ville och skulle köra? Men inte jag....Sådana här pass (alla eg.) handlar inte om och huruvida man kan hänga med utan om man vill och bör....

Hursomhelst så har jag aldrig några problem med att sicksacka mig uppför backar på vintern för att ligga under 140 oavsett terräng så länge som jag vet att jag bygger en bas så att jag har bäst trycka i benen när det närmar sig tävling..

-korkade och/eller dumma människor. Men vad ska man göra? Det är mest synd om dem…

-Onyanserade fotbollsmänniskor som inte ens ids reflektera över den senaste debatten utan bara, övertygade om sin egen fullkomlighet, yrar och svamlar klichéer om teknik hit och dit eller begränsningar hit eller det. Och värst är det väl när samma människor ska, genom media, debattera träning med vidhängande begrepp och filosofi, med mig. Senast nu två Elfsborgskillar med moppemusch som väl knappt gått ut gymnasiet och som antagligen tror att aerob (träning) är namnet på ett albanskt fotbollslag och att det endokrina systemet är något Svennis uppfunnit i Manchester City som liknar 4-4-2-systemet eller att en mitokondrie är något slags vapen från senaste ”Call of Duty” på X-boxen. Alltså är det som att debattera något med en 3-åring; man vet inte riktigt vilka ord man ska använda eller om mottagaren ens vet vad de betyder…

Tydligen tyckte killarna (som för övrigt var i tidningen för att smaka på en Elfsborgsbakelse som följd av någon uttagning) att ”– Äh, Colting vet inte vad han snackar om. Vi maler inte bara utan ska ha full kontroll på en boll också” och följdaktligen missar hela min poäng med att han just kan träna på det momentet lite mer än bara typ sex minuter om dagen, samt alla andra moment, och styrka, och kondition, och rörlighet bla bla…, medan den andra tycker att  ”– Det är två helt olika sporter, det går inte att jämföra. Vi behöver korta med effektiva träningar” och har förstått innebörden av sitt första påstående på ett korrekt sätt men inte reflekterat över varför inte långa, många och effektiva träningar borde vara att föredra. Tar det för mycket tid ifrån fikandet kanske?

-Att unga, vältränade och friska idrottare dör. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article1661569.ab Fy fan säger jag bara. Ibland är livet ohyggligt kallt och hårt. Och kort. Och precis som jag skrev i BT efter den hastiga bortgången av min löparkamrat och kompis pappa; Jan-Inge Peterson, så är en toppfysik och daglig träning ingen försäkring mot sjukdomar och livets skörhet. Man är inte odödlig för att man kan träna 20 timmar i veckan eller klara en Ironman under 11, 10 eller 9 timmar. Man är om möjligt ännu sårbarare i viss mån då man pressar sin kropp på daglig nivå. Och det är ju på alla sätt bra men om man tappar perspektivet och förmågan att visa ödmjukhet inför signaler och subtila tecken så kan det gå åt helvete. Eller så blir man helt enkelt sjuk eller har en defekt som plötsligt uppdagas och då kan man bara hoppas att man är på rätt plats när det händer och att ens livsstil ändå givit en de bästa förutsättningarna att klara av de hinder som presenteras.

Det är därför jag uppmanar alla som idrottar hårt och mycket att regelbundet göra tester på hjärta, blod, hormoner och inre organ för att få en bra bild över normalläget. För egen del är jag hellre lite neurotisk och till och med paranoid eller hypokondrisk (fast jag hatar de uttrycken då det kan handla om ens egna liv) och jag kollar hellre upp saker en gång för mycket än en gång för lite. För då kan det vara det sista man inte gör.

2495 kr!

Så kan det gå när man inte har tillgång till den riktiga PDF´n än....

Laxfjärilskotletter med en briljant grönsallad med fetaost, granatäpple och sharonfrukt! Dock ingen juice. Då. Den drack jag i kväll framför filmen "Where the truth lies" Colin Firth och Kevin Bacon. Passande med lite mer matreferenser. Och som en slump så startade precis Life Aquatic på TV. Med Bill Murray. Kungen.

Brorsan är också här efter att som vanligt gjort sin bästa Gilbert Grape-imitation á la Leo DiCaprio på bilden ifrån galleriet. Han gör alltid så. Själv vill jag se så bra ut som möjligt på bild. Det måste ju vara bättre?

För vad kan man annars kalla en lördag med tidig purr i bivack och sedan ett enträget sportande i flera timmar varpå enorma mängder av närande mat inmundigas?

Pooldeck vibrerade av ambition vid 7-snåret och med en sista slurk Hawaiikaffe som V8:a-bensin så trummade vi igång en insimsserie som vi sedan byggde bra ifrån. Vi körde 5x200 och därefter följde en omgångsserie på 5x100 start 1.30´, 6x50 medleyväxlingar start 60´, 25 löst+25 max+50 dubbelrygg. Fyra varv. Efter det så skojade vi till det med lite triathlonrelaterad träning som tog oss genom porten in till vågbassängen och upp på "stranden" där vi rundade en stol innan vi sprang tillbaka och simmade omvänt tillbaka. Stackars gubbarna som aldrig innan erfarit känslan av att hastigt gå från liggande simning till knälyftande löpning framotobacco:)

Så efter detta närmast spirituellt influerade simpass så blev det dusch, hudkräm och kaffeslurk innan jag, Da Duv och Jenny frontade stormen (halledudane då) och sprang en nätt runda på 1.30 över Borås nejder.

Så klockan 11 hade man tränat med behållning, bajsat samt badat kallbad för benen och den lilla magen skrek efter mat.

Tur då att Annika slavat (hon ville att jag skulle skriva så) i köket, nästan sedan gryningen, för att färdigställa min brunch. Och den gick inte av för hackor! Råggröt med kanel. En omelett med rödlök, spenat, vitlök, avokado och andra delikata ingredienser samt en färgrik drink på allehanda betor, frukter och diverse husdjur som eventuellt kom i vägen. Allt åkte i.

Så nu har sport-Jonas gjort sitt för idag och kultur-Jonas tar över; vernissage, film, bokläsning, en halv haiku samt ett eventuellt smädande av Göran Greider för jag tycker han verkar så förbannat dum.