Så länge jag springer tjugoelva mil i veckan och hoppar över stock och sten så funkar allt bra och benen är smidiga och mjälla som kalvytterfiléer men så sitter jag ned en timme på en underligt designad stol och tydligen viker in benet under mig och stolen helt omedvetet och när jag ska ställa mig upp så aj aj aj vad ont det gör under knäet! Längst ned på den lilla förbannade knäskålssenan....

Som tur var så skulle jag bara byta byggnad då jag hade en träff med min genialiske sjukgymnast Markus Greus så jag linkade in där och så fick han klämma och jag stretcha och han klämma och jag göra övningar i sedvanlig ordning.

Så nu är det ju mycket bättre. Om än ömt. Men jag är lite deprimerad.

Och eftersom jag aldrig firade Fettisdagen på ett ordentligt sätt igår så åt jag precis en stor semla.

Vi är ju alla människor menar jag....