Alla inlägg under mars 2008

Av Jonas Colting - 6 mars 2008 01:36

-Anders skriver att ”Anders Gärderud sa någon gång att om man vill in i världseliten på 3000m så måste man träna två ggr per dag, sju dagar i veckan, 52 veckor om året i fem år, sen kan man börja köra hårt :-)”..och det är precis vad jag också hört honom säga. K-o-n-t-i-n-u-i-t-e-t var ordet!

-Fredrik Ericsson skriver sedan ett mycket bra inlägg med många värdefulla poänger men jag håller inte med om allt. Jag känner dock Fredrik sedan gammalt och vet att han har intellektuell skärpa till starka ben.

Han skriver om att timmar och volym i sig inte är en bra måttstock på hur värdefull eller givande träningen varit och jag kan inte hålla med honom mer om det; i synnerhet i cykelsammanhang där cyklister (och triathleter) kan cykla sex timmar distans i grupp där man antagligen ligger fyra timmar i alldeles för låg puls när man kör i kön, en timme i alldeles för hög puls vid tätkörning och sedan en timme när man fikade, kissade eller lagade någons punka…

Men Fredrik skriver också att ..”HÅRD TRÄNING innebär dock att man tar i också. Jag vet också att det är myspysigt att köra en massa timmar via en massa halvlånga distansfart varje vecka, men ska man nå sin fulla potential så gäller det köra på mycket HÖGRE INTENSITET” vilket jag tycker antingen är en sanning med oerhört stor modifikation eller fel helt enkelt.

Jag kör en del, i mitt tycke, ruskigt hårda tempo/intervalldagar med tre pass under en dag på hög aerob nivå i eller över tävlingsfart. Men det gäller att träna för det man ska tävla i för det första och ska man köra långdistans som jag så är bland annat ämnesomsättning, rörelseekonomi och muskulär styrka de största begränsande faktorerna och utan en oerhört stor distansträning så maximerar man inte de faktorerna.

En annan sak är att den hårda och intensiva träningen som Fredrik förordar stressar kroppens hormonella system avsevärt mycket mer samt jobbar betydligt mer med kolhydratförbränning än fettförbränning vilket långt ifrån är optimalt för uthålligheten.Jag kommer att skriva ett helt separat inlägg, senare (puh!) om stress, hormonell respons, ämnesomsättning samt nyckelfaktorer för maximerad uthållighet.

Sedan skriver Fredrik om” Att påstå att idrottsforskningen inte har någon verklighetsanknytning är superlöjlig och visar återigen att du troligen inte läst något av den” och är liksom Jocke Berggren inte riktigt införstådd i vad jag menar.

Sverige har ju bevisligen en stark tradition av i högsta grad kompetenta idrottsfysiologer och det finns mycket generell kunskap som är applicerbar på all konditionsidrott. Däremot så tvivlar jag starkt på att det finns någon fysiolog i Sverige som är så insatt i triathlonsportens specifika krav att han skulle kunna föra en konstruktiv dialog i nivå med exempelvis mina och Björn A´s samlade teoretiska kunskaper och empiri. Utomlands, absolut, Sverige, nej.

Hur många fysiologer förstår exempelvis de specifika skillnaderna (i träning samt fysiologi) mellan linjelopscykling och tempolopp utan tänker bara ”cykel som cykel”? Och sedan skillnaden mellan ett vanligt tempolopp i cykel och ett på 18 mil i en triathlon? Samt simning och löpning…?

För hur duktiga vi än är i Sverige så är vi också benägna att hålla fast vid svenska idéer som resten av världen redan övergivit. Exempelvis kolhydratladdning. Vilka förespråkar eller praktiserar det idag fortfarande? Jo, bara svenskar. I princip. Eller folk som i allmänhet har huvudet under armen…

Fredrik, liksom Jocke B berör båda det här med talang och javisst, ska du bli en Lance Armstrong eller Haile eller Ian Thorpe så är det ju uppenbart att det krävs medfödd begåvning men för att utveckla en normalbegåvning (som jag) till triathlet i världsklass är i princip helt träningsbetingat.

Hade jag inte tränat så passionerat, smart och kontinuerligt under så många år så hade jag ju givetvis varit betydligt mer medioker.

Jag ska skriva närmare om en god vän till mig; Gordo Byrn, som är ett utmärkt exempel på en ”vanlig” person som med ett ohyggligt skarpt fokus och driv tränade sig från att vara en hygglig age-grouper till att vara kapabel av en 8.25 IM-tid med maran på 2.46 Och Gordo har långt långt mycket sämre naturlig fart i alla tre disciplinerna än exempelvis jag.

Så jag håller med att om vi diskuterar idrottsvärldens största ikoner eller idrotter med uttalat kroppsspecifika krav (ytterst få elitsimmare är ju t ex 165 cm långa..) så har i alla fall en idrott som triathlon en kravprofil som är i högsta grad träningsbar. Om man bara lägger ned tiden och är smart nog att fatta vad man ska göra…-Jocke B skriver att ” Annars kan du ju ta en titt på Australien ocH Canada där det bedrivs mkt kompetent idrottsforskning, också inom triathlon”…men inte i Sverige. Vilket ju också var min poäng. Så varifrån kommer underlaget till träningsutbildningar kan man fråga?

Vidare diskussionen om dokumentation ”Jag har inte sagt att STF helgläger är de bästa. Jag kommenterade det faktumet att du klagade över att ingen ville lära av dig och sen skiter i det när chansen kommer, bara för att det inte är under de former du vill ha det.”

Jag tycker inte att helgläger mm har något som helst med dokumentation att göra utan något som ska finnas som underlag till utbildningar, teori och som referens för träning i olika sammanhang. Och på vilket sätt skulle det åstadkommas av att jag lider mig igenom tre dagar i en campingstuga med skolköksmat på snabbpasta?

Dokumentation är ju, som jag berörde i förra inlägget, dessutom inte för min skull eller för Björns eller för Clas. Det ligger ju inte i vårt intresse. Så jag klagar inte för egen del; jag har ju bevisligen redan ett forum för mina åsikter och bedriver egna camps etc där jag får "utbilda". Jag tycker bara att tränarutbildningar och kunskapsunderlag blir fattiga om man bara har allmänt hållna teorier kring träning utan "real world case file"

Till sist missförstår Jocke mitt förra inlägg och skriver att  ”Du säger att du tränat som en idiot i 20 år och sen vill du bara vinna SM och komma 2:a på EM, konstigt? Varför vill du inte vinna Hawaii och bli en rik och känd triathlet?” när jag egentligen skrev att jag nöjer mig med att köra kort distans (vilket inte mitt fokus) i Sverige och det är jag ändå kapabe att vinna SM i och sedan ligger ju mitt stora fokus på tävlingar i långdistans som EM och VM. Och jag har vunnit på Hawaii. Två gånger. Bara inte den tävlingen du menar. Och på det har jag blivit ganska rik och ganska känd. Allt är ju relativt.

-Lantbrukaren tycker till och frågar apropå det här med helgläger och att lägga en klump pengar för att ett antal elitaktiva ska få åka till ngn mellansvensk stad och käka spaghetti tillsammans; ”hur motiverar du att Svensk triathlon tjänar på att ge Björn 30000 och åka och vinna en tävling, istället för ett kollektivt läger?Anser du att det går att bygga upp triathlon genom en sådan prioritering?” och mitt svar är att en elitsatsning av redan små medel används absolut bäst i toppstyrda satsningar än ett mellanmjölksfördelande där kreti och pleti får dela på kakan.

Bäst får mest.

-Jocke Willén skriver ett mycket bra inlägg och jag känner honom som en mycket kompetent person i de här sammanhangen som har kört fler internationella lopp i stenhård konkurrens än någon annan svensk. Han var dessutom en av de allra första som i olika omgångar sökte sig utomlands för träning, tävling och intryck och han var i den bemärkelsen en pionjär för oss andra. Jag tycker bara att det var synd att han inte kunde fortsätta med en satsning på lite längre distanser och utanför VC-cirkusen. Det känns faktiskt som om han hade haft ännu mer att hämta där… Hursomhelst så tror jag att jag och Jocke delar väldigt många åsikter om träning i allmänhet och jag tar tacksamt emot hans inlägg till debatten. Liksom Björn A´s inlägg (som han f ö övrigt skrev på flygplatsen i Auckland före sin långa flygning hem till Sverige alldeles strax..) där han pratar om styrketräningens vara eller icke vara inom konditionsidrotten. Och i det fallet är det ju värt att beakta att Björn är den i särklass benstarkaste cyklist som jag någonsin sett med vader som julskinkor och ett fruktansvärt rundtramp och såvitt jag vet så har han aldrig ens sett insidan av ett gym utan bara kört grenspecifik styrka på cykeln…

Av Jonas Colting - 5 mars 2008 18:00

Uppenbarligen är det här frågor som engagerar många individer och i allmänhet kan en sådan här debatt urarta i revirpissande och prestige.

För egen del tar jag alltid tacksamt emot konstruktiv kritik och alternativa perspektiv och har gärna dörren öppen för nya idéer, modeller och teorier.

För det är ju det som vi pratar om här….Idé. Modell. Teori. Tyckande. Åsikt....Ett facit finns ju inte.

Däremot så talar alltid resultat och erfarenhet ett tydligt språk och eftersom jag vet att många uppskattar att få sig detta till livs så bjuder jag mer än gärna på mina, i mitt tycke, välgrundade åsikter.

Om det sedan smakar surt för vissa som anammar en annan filosofi så får man väl dricka en kopp kamomillté, titta på Bollibompa eller hålla någon i handen en stund till dess att obehaget går över.

Vi är så förbannat argumentationsfega och konflikträdda i det här landet! Alla ska tycka lika. Eller i alla fall låtsas som att man gör…Och tycker man olika så är det svårt att brista ut i diskussion utan att det uppfattas som hätskt, hetsigt eller hatiskt. Eller bittert för den delen.

Och det måste vara hela vårt bomullsbeklädda curlingsamhälle som gör att vissa växer upp så tunnhudade att de inte ens förstår skillnaden mellan person och sak.

Bara för att jag kritiserar eller raljerar om en företeelse så betyder inte det att jag inte respekterar eller tycker om personen bakom densamma. Men det är väl också därför som vi i stort har ett föreningsliv och ett idrottsSverige (läs; samhälle i stort) där man hellre än att framföra konstruktiv kritik i öppenhet hellre driver tysta agendor och konspiratoriskt baktalar och raljerar i skydd av anonymitetens eller massans mörker.

Man vill dessutom i många sammahang dessutom använda sig av den fullständigt befängda processen av "att hålla debatten (kritiken) internt"

Internt my ass! Ja, när det är individbaserat så är det ju en självklarhet men när det gäller generella verksamheter eller sammanhang som berör många människor så är det inte bara relevant, utan och mer konstruktivt, att föra en öppen debatt och ett öppet utbytande av idéer och ståndpunkter.

Annars kan man ju starta sin lilla interna Politbyrå och prata ihop sig över huvudet på sina medmänniskor.

Just i det här sammanhanget, med triathlon i Sverige och därtill associerad verksamhet, så vill många säkert helst stänga dörrar om sig och sitta i ett litet rum och småputtra lite idéer för att sedan med enad front, från aktiv till ledare, låtsas som om allt är hunky-dory. Vilket kanske också är förklaringen till att man inte på sådär 20 år haft en enda riktig sponsor. Vad vet jag?

Bäst är nog att visa någon sorts skruvat missriktad lojalitet och hålla käft och låtsas som om det regnar....

Jag är den första att erkänna att jag säkert har fel om saker som jag skriver och jag kan utan tvekan både revidera och ändra åsikt om det visar sig att det finns bättre sätt och smartara tillämpningar. Självklart. Det är det som kallas framsteg.

Om det sedan finns företeelser, mönster och koncept som uppenbarligen inte fungerar men som ska försvaras intill dumhetens gräns så rör det mig inte i ryggen, och sedan må det vara träning, juniorverksamhet, svensk triathlon, skeva satsningar eller vad som. Jag ventilerar min åsikt och så får läsaren göra vad de vill med det…

För min del får folk träna precis hur som helst. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre. Det är ju upp till individen att bestämma helt och hållet. Så jag bemödar mig inte med att formulera de här inläggen för jantelagsdrabbade nickedockor som följer minsta motståndets lag och inte ids reflektera över sin träning. Snarare skriver jag för de som har ett genuint intresse av utveckling, perspektiv och prestation och som har distans nog att läsa in andemening och helhet i mina åsikter. Och som förstår att det är just det. Åsikter. Att jag sedan har rätt nästan hela tiden är en helt annan sak…..

När jag hinner så ska jag bena ur de senaste kommentarerna..

Av Jonas Colting - 5 mars 2008 00:24

Endre skriver;

Jajaja, börja spela fotboll i Elfsborg då. Jäkla tjat om långdistans o 26-mila i regn, kolla Lisa Nordén o hennes träning, det verkar gå bra att kicka rumpa av att köra kort o hårt.

Du har ju själv kört några Världscuper på olympisk, hur gick det, lika dominant löpning som på sprint SM???

Svar; Jag har i princip satsat på långdistans under hela min karriär men har ändå kört en del Europa- och Världscup. Jag var sjua på en Europacup under-98 med milen på 32.57 och körde några VC-tävlingar som inte gick något vidare, den senaste år 2000. För mig är det dock uppenbart att jag är en långt bättre triathlet, på alla distanser idag, än för sju, åtta år sedan. Och jag är övertygad om att jag iallafall inte skulle göra bort mig under förutsättning att jag kommer upp ur vattnet iallafall något så när. Men det är ju bara hypotetiskt och jag tänker inte prova utan nöjer mig med att vinna SM och fortsätta fokusera på lång distans.

Jag har på längre distanser som 20 kilometer sprungit bättre än etablerade kortdistansare som exempelvis Reinaldo Colucci och Fredrik van Lierde med flera. Dock finns det långt snabbare löpare på VC-tävlingar än jag och det är väl inte konstigare än att ingen av de skulle kunna springa en IM-mara på 2.44 som jag gjort. Man blir bra på det man satsar och mitt fokus är på lång distans. Inte kort. Och det är ju det som är min poäng. Att jag trots ett dito fokus och en begränsad löptalang ändå lyckats utveckla både uthållighet och fart som iallafall räcker väldigt långt nationellt oavsett distans.

-Magnus skriver;

Du glömmer ett annat svenskt namn som förtjänar uppmärksamhet och det stavas

LISA NORDÉN.

Svar: Flera nämner Lisa Norden och jag håller absolut med om att hon är duktig! Vidare tänker och verkar hon individuellt och har så vitt jag vet (jag kan ha fel här…) gått sin egen väg sedan länge och egentligen aldrig coachats i svenska ”gruppsammanhang” Såvitt jag vet så har hon tränat mycket på egen hand hemma i Skåne för att sedan på eget bevåg sökt sig utomlands för bästa träning, coachning, gruppdynamik och tävlande. Stort!

Hon besitter verkligen de karaktäristika som jag tror krävs för att kunna nå långt i en tuff konditionsidrott. Jag tror mycket på Lisa i framtiden och äntligen har Sverige en orädd och tuff triathlontjej som vågar sig på en internationell satsning utan initiala skyddsnät.

Dock har hon litegrann att bevisa på seniornivå, vilket kommer att gå galant, då hon fortfarande tävlar i den oändligt konstiga U23-klassen. En klass mellan junior och elit med den stora haken att typ de 20 bästa elittjejerna är under 23 år gamla…Vilket ju verkligen inte är Lisas fel, men det är en underlig konstruktion…

Dock tycker jag, och det ska Lisa ta som en komplimang om hon läser det, att hon ska satsa på Beijing, men sedan ”bryta sig loss” ifrån VC-cirkusen vilket i många fall innebär en livegenhet där både nationella och internationella förbundet drar med marionettrådarna och dikterar villkor, sponsorer, tävlingar etc.

Om man som Lisa har sin starkaste gren i cyklingen är det faktiskt lite av ett slöseri att nästintill bara köra drafting-grejen. Det finns en värld där ute med tävlingar på både lång och kort distans (utan drafting) med riktigt grymma prispengar och betydligt större sponsorsvärden än VC (där personliga loggor i princip är helt förbjudna, bara förbundsloggor..) och där man kan bygga en karriär och ekonomi på.

Jag hoppas att Lisa tänker stort efter Beijing så att hon om ett antal år har maximerat sin verkliga potential (vilken jag tror är inom långdistansen) och inte bara kört hundra VC-tävlingar.

Dessutom tror jag verkligen inte att Lisa hann bli 22 år innan hon sprang sitt första två-timmars pass…Jag har inte noggrant studerat hennes program men efter vad jag förstått är det en bra mix av både kvalitet och distans.

En sista brasklapp när det gäller det här med att ”men kolla på henne eller honom så bra det går och de kör bara korta o hårda pass….” Visst, det fungerar säker ett tag men många som kört enligt den principen har haft oerhört korta karriärer som avbrutits på grund av skador, sjukdom eller överträning. Utan en riktig bas så tål kroppen inte så mycket anaerob stress och man kan visserligen vara riktigt duktig ändå men jag tror att karriären blir kortare och ens inneboende potential ej uppfylld..

Jocke Berggren skriver:

-Att idrottsforskningen inte är valid i verkligheten är århundradets skitsnack. Sen att allt inte kan appliceras på alla är ju självklart eftersom det handlar om människor som har olika förutsättningar.

- Att du först ger en bild (en sann förvisso)av hur fattigt svensk triathlon är och att ingen frågar dig, BA eller Clas om erfarenheter och sen avböjer se gemensamma läger som finns bara för att de inte är fint boende nog är rätt löjligt. Vid dessa tillfällen har du ju verkligen chansen att få dela med dig av dina kunskaper till andra aktiva som vill satsa. Eller menar du att berget ska komma till Muhammed?

- Du listar ett antal saker som skapat framgång för dig och de andra men du har utelämnat den absolut viktigaste saken, nämligen arvet. Att du kan prestera som du gör beror givetvis på träningen men utan dina gener hade du inte kommit långt. Som Lance sa "Motivation won´t get you far if you don´t have the legs".

Svar:

-Människor med teoretiskt kunnande utan praktisk förankring försöker alltid uttala sig om vad som är "rätt". Triathlon är en unik idrott som alltid syftat till att bryta barriärer kring mänsklig prestationsförmåga. Visserligen har jag stor respekt för välutbildade fysiologer och jag tycker visst att det finns mycket generell relevans i allmän träningsfilosofi men jag skulle samtidigt vilja säga att det inte finns någon dito auktoritet inom området, i Sverige, som på ett relevant sätt behärskar empiri och teori kring de unika krav som triathlon (i synnerhet långdistans) ställer. De har helt enkelt inte tillräckligt med referenskunnande. I Sverige har vi snöat in alldeles förskräckligt på skidåkning och annat och det är HC Holmberg och andra säkert världsbäst på men jag är tveksam till deras förmåga att kunna dissekera den unika kravprofilen i triathlon.

-Du har inte fattat min poäng, Joakim.

Det är ett slöseri med redan små medel att samla vuxna elittriathleter i en stugby under en helg för en gemensam kostnad av kanske 20-30000 kronor. Helt meningslöst. Ge de pengarna till exempelvis Björn så kan han åka och vinna en tävling istället....

Och vad är värdet för oss som enskilda individer? Nada.

Jag pekade på bristen av dokumentation. Jag, Clas o Björn vet hur vi har tränat och för vår egen del kan det kvitta om andra får reda på det. Men jag vet att om jag hade varit en 20-årig aspirerande triathlet, eller en duktig motionär på klubbnivå, så hade jag velat att de som ska träna mig har vetskap om vad som faktiskt har fungerat i verkligheten.

-Talang menar du? Helt överskattat och en konstant ursäkt att använda om andra som satsat mer, längre och mer passionerat... Jag är då verkligen inte "född" till triathlet utan har tränat som en idiot i +20 år. Tror du att Björn är grym på cykeln för att han föddes till det? Jag skulle satsa mina pengar på att hans förmåga är förvärvad genom fler sjuka 20-timmarsveckor på cykeln, i aerobågen, med 58-11 utväxling, än vad du och jag kan räkna till.

Talanglöshet, enligt min mening, sitter nästan uteslutande i huvudet och inte i kroppen.

Och det är inte menat som ett hån. Tvärtom. Det betyder att den inneboende potentialen, om man har huvud att utveckla och kapitalisera den, är långt större än vad man förleds att tro. I synnerhet i det här landet där Jantes blötmörka yllefilt vill vila tungt runt våra halsar.

Utveckling. Det är en poäng jag gör under mina föreläsningar. Jag har tränat, i runda tal och för enkelhetens skull, 20000 timmar under de senaste 20 åren. I somras gjorde jag två av mina bästa lopp någonsin och mina absolut bästa löpningar någonsin. Go figure. 20 år, 20000 timmar och det finns fortfarande att ta av...

Så man kan alltid lipa om att man är genetiskt underlägsen och säkert trösta sig med den rättfärdigande ursäkten medan man gräver djupare i chipspåsen framför TV´n.

Samtidigt så är den "genetiskt begåvade" ute och springer distans....

Av Jonas Colting - 5 mars 2008 00:04

Nu säljer jag min Quintana Roo Typhoon!

Gå in på www.happymtb.org om ni är intresserade. It´s a winner....

Av Jonas Colting - 4 mars 2008 15:17

Här kommer två bilder som lite bättre beskriver storheten hos dessa två herrar..

Den ena är på Clas som är dagar ifrån att sätta svenskt IM-rekord i Roth; tydligen ska han bara vässa muskeltonusen på gymmet först:)

Den andra bilden är på Björn i IM Nya Zealand 2004 när han cyklar typ 25 minuter fortare än någon annan och slutar trea i mål.

Av Jonas Colting - 4 mars 2008 14:52

Det är verkligen tråkigt att 150 pers satt och väntade på mig i Boråshallen idag!

Tyvärr så säger mina bokningsuppgifter den 5 mars och inte 4 mars och det får bokaren ta på sig. Det förringar ju inte förtretet för de som gjort sig mödan att ta sig dit.

Återigen, jag är ledsen för er skull!

Det verkar som om vi nu hittat ett ersättningsdatum istället. Den 6 maj.

Jag hoppas att vi kan träffas då istället!

Av Jonas Colting - 4 mars 2008 02:03

...och så har Clas, Björn och jag som vana att sova otroligt mycket och inte slösa bort tiden på att surfa Internet mitt i natten...Viktig poäng.

Av Jonas Colting - 4 mars 2008 01:23

Tävlingsresultat är ju den bästa indikatorn på huruvida träning, filosofi och livsstil varit ett framgångsrikt koncept eller inte. Och då är det ytterst förvånande att man i hela den svenska triathlonorganisationen har ett så lågt intresse av att dokumentera och bearbeta de erfarenheter av ovan nämnda faktorer.

En dokumentation som kan ligga till grund för en ”alternativ” väg till framgång för alla de gryende ungdomar, juniorer och U23-triathleter i Sverige som inte vill tränas enligt formulär 1A och det här evigt tröttsamma och nästintill autistiskt repetitiva fokuset på kort distans, drafting.

Och det kanske man har? Vad vet jag? För vi har ju faktiskt haft väldigt duktiga triathleter i exempelvis Lena Wahlqvist (2 IM-segrar + VM-medaljer + topp 10 Hawaii), Joakim Willén (OS 2000 och mycket annat, tyvärr bara satsandes på kort distans då jag tror att han hade blivit en fantastisk IM-atlet) och Jonas Djurback (..som tillsammans med Jocke kört typ en miljon Världscup-tävlingar; missade precis OS 2000 + 04) och som alla givetvis äger värdefull insikt i vad som krävs för att tävla på internationell nivå.

Men när man nu genom förbundets regi sedan flera år initierat och genomfört en mängd olika träningsutbildningar i flera steg så har man självklart byggt ett värdefullt fundament för kompetens och resurs som ska verka på både nationell, distrikts- och klubbnivå. Mycket bra! Men på vilken kunskapsbas har man baserat utbildningarna? På vilken empiri och med vilka parametrar mäts detta? Jag har faktiskt frågat och inte fått något bra svar….

Men en sak är säker i alla fall. Inte någon gång eller i något fall har de tre i särklass bästa och mest meriterade svenska triathleterna under hela 2000-talet blivit tillfrågade att samla sina erfarenheter där träning, utveckling, filosofi, livsstil och empiri dokumenterats och sammanställts.

Jag pratar alltså om Björn Andersson, Clas Björling och jag själv. Vi tre har gemensamt svarat för i princip samtliga internationella resultat av rang (på seniornivå givetvis..) sedan 2001 och det finns en mängd intressanta och gemensamma aspekter hos oss som kan vara av intresse och som jag upplever har varit avgörande för framgång.

Hade man bemödat sig med att exempelvis intervjua Björn så hade man kunnat lära sig att fysiken att bli världens bästa triathloncyklist inte kommit från något puttenuttigt testcykelpass i veckan med lite lätt distans på helgen i klunga med fika på mitten.

Det är snarare en fysik som utvecklats genom ett otal 70-100 mila veckor på cykeln i ur och skur. Solo. Och gärna i tempobågen. Och han hade kunnat berätta om hur han under sin studietid gick upp klockan 04.00 vissa vintermorgnar för att ha tid att köra tillräckligt lång distans.

Och att kunskapen att kunna varenda liten detalj kring mekanik, aerodynamik, och material kommer ifrån att passionerat nagelfara varenda tidskrift och Internetsida som finns i ämnet och att innan någon sjysst sponsor kommer och ger en någon cykel (som vissa i Sverige tycks tro att man är berättigad till bara för att man kommit topp-5 på en Sverige Cup-tävling. Eller är tjej..) så sparar man sina egna pengar och köper den bästa cykeln man tror sig behöva. I Björns fall en Hotta från England när han var 16-17 år.

Björn hade också kunnat berätta om hur han i regel simmar 2x2000 meter i veckan och det räcker för honom för att simma med täten i varje tävling.

 Och att han s-i-m-m-a-r varje meter med 100%-ig teknik och inte ödslar tid på pussysimning med paddel och dolme där man i regel bara lurar sig att man är bra.

Hade man frågat Clas hur han lärde sig att springa IM-maran på 2.42 eller köra IM på 8.15 så hade han kunnat berätta om de sex Epic Camps han kört eller om hur han ägnade två månader åt att sova i en husbil medan han och Gordo Byrn (www.gordoworld.com) tränade sig kors och tvärs över USA från väst till öst.

Han hade kunnat berätta hur han gick från att vara nybörjare till att köra sin första IM på 9.06 till att bli professionell 18 månader senare och att det var resultatet av passionerad, hård och kontinuerlig träning utan barriärer kring prestation och förmåga.

För egen del kan jag berätta att reglerna som man tror styr träning och prestation bara hittats på av teoretiker utan förankring och som inte kan appliceras på triathlon.

För vad är förklaringen att mitt bästa intervallpass sommaren -05 kom på en onsdag där jag sprungit 2.30 på måndagen och två pass med totalt 2.40 på tisdagen. Och därtill annan träning?

Eller att mitt bästa cykelpass någonsin kom dagen efter 26 mil i regn?

Eller att starkaste terränglöptest kom efter tre dagar av monstervolym?

Go figure…Eller inte. För det känns ju säkrast att vila dagen innan ett intervallpass. Och dagen efter också. För säkerhets skull…Så står det ju i "läroboken"........

Vad vi alla tre har gemensamt och vad som också därvid skiljer oss från många övriga är att vi tränat oss själva. Vi har INTE låtit oss fållas in i en mall med förutbestämda regler. Vi har visserligen haft rådgivare och vi har bollat mycket idéer sinsemellan men i slutändan är det vi själva som styrt träning, träningsort och tävlingar. På gott och ont. För vi har också alla tre tvingats stå för våra respektive tillkortakommanden och brottats med tvivlets vedermödor.

Och det har gjort att vi utvecklats och tvingats till revidering och analys av våra svagaste länkar.

Vi har också alla tre varit helt fokuserade kring triathlon och den livsstilen och vi har inte puttrat runt i någon trygg hemmiljö, med halvtidsjobb och andra ok över axlarna som egentligen bara stjäl tid och möjlighet.

Vi har alla tre rest extensivt och tränat på en mängd olika platser och med en mängd olika stimulerande grupperingar av människor.

Vi har också lyckats hitta en affärsmässig vinkel på vårt idrottande där vi alla tre har enskilda företag. Jag som är äldst och har haft längst startsträcka har utvecklat några extra ben till verksamheten med skrivande och föreläsande som tar udden av den ekonomiska bördan av proffstriathlon.

För vi har alla tre varit fattiga. Väldigt fattiga. Och skyddsnäten är dåliga. Jag vet att jag suttit på LAX i Los Angeles med Björn där vi tillsammans på våra konton kunde skrapa ihop så mycket pengar att vi kunde käka middag men inte mycket mer…Skit i det…. Det blir bättre. Tron på att det kommer att gå. Drivkraft.

Vi tre har också haft ett uttalat fokus på lång distans och Ironman men vi har på den träningen också varit väldigt konkurrenskraftiga på andra distanser också, i synnerhet i Sverige där exempelvis Björn vann SM på kort distans typ fem gånger i rad och kan cykla ifrån vilken klunga som helst.

Kan man göra ett flertal utbrytningar från en ledarklunga i cykel-SM trots hjulproblem med uppkörningar så kan man också hålla vilken triathlonklunga i världen bakom sig…

Och jag törs säga att det inte finns många löpare i Sverige överhuvudtaget som kan springa ifrån en frisk Clas Björling över en kuperad terrängbana. Ju längre desto bättre givetvis…

Själv vann jag ju SM på kort distans i år och hade den bästa löpsplitten på sprint-SM när jag kom tvåa. Efter Björn. Och det mitt i intensiv distansträning.

Och för de läsare som tror att man har en stark ekonomisk garant genom förbundet när man som jag, Clas och Björn satsar på lång distans kan känna sig lurade.

Eftersom jag uttalat satsat på officiella mästerskap har jag fått vissa tävlingar betalda (resa, anmälningsavgift och viss kost/logi) och kanske 10-20000 kr per år under vissa år som träningsbidrag. Det, och möjligheten att åka på helgläger till typ Falun men jag passar i regel eftersom jag kategoriskt vägrar campingstuga. Med de förutsättningarna har jag haft det överlägset bäst förspänt av oss tre. Clas har väl också fått något VM betalt liksom Björn samt ett läger till Sydafrika i fjol. Det och andra förbundstävlingar genom åren. Och så helglägren…

Men det är inte så att man kan kvittera ut en klump pengar vid årets början för att åka till Nya Zeeland exempelvis. No sir…Det får man finansiera och planera själv.

Och det förvånar kanske många när jag säger att jag betalade resa och boende själv till EM i juni som jag kom tvåa på. Och att jag när jag kom fick en faktura av förbundet på startavgiften. Men sådana är förhållandena och vi har lyckats att hitta både finansiella och personliga möjligheter genom vår egna försorg och det har gjort det möjligt för oss att bedriva våra respektive satsningar.

Vi har också trott på våra möjligheter trots oortodoxa och ifrågasatta metoder och trots fysiska begränsningar. Björn fick ta otroligt mycket kritik för sin cykelposition och sin tunga utväxling innan han visade att det faktiskt fungerade och att han kunde cykla ifrån vem som helst. Clas simmade katastrofalt i början men lät sig inte nedslås utan jobbade på sin svaga länk samtidigt som hans starkaste länk också blev bättre. Jag har jobbat med min egna oförmåga och min ganska begränsade talang och på sikt har det blivit rätt bra faktiskt.

Och det är lite av poängen i det här och för övrigt en av de centrala budskapen i många av mina föreläsningar. Nämligen att man växer av att möta motstånd och att med ett vetgirigt kunskapssökande och en stark och tydligt formulerad drivkraft så kommer man att utvecklas och växa.

 För mycket skyddsnät, för mycket trygghetsnarkomani, för mycket mammas köttbullar, för mycket ängsligt vridande på huvudet för att kolla vad alla andra gör och för mycket lull-lull där man glömmer att se skogen för alla träden är hämmande och ens inneboende potential kommer aldrig att uppfyllas. JFT, som en god vän till oss tre brukar säga. Just Fucking Train.

Sedan har vi intuitivt förstått att belöning och support (sponsorer, tävlingar internationellt etc) kommer av prestation och inte i omvänd ordning. Många är väl de som först velat ha de "rätta" förutsättningarna för att sedan då kunnat satsa och aldrig fått röven ur vagnen för att de aldrig fattat att när drivkraften är tillräckligt stark så satsar man ändå och skiter i förutsättningarna. Återigen; vem cyklar klockan 04.00 om dagen i övrigt inte bjuder tid?

Så för att knyta an till min första post i ämnet så har de gemensamma nycklarna till framgång för oss tre varit;

Kontinuitet

Passion och hängivenhet

Individualism

Tidig tro på vår egna förmåga

Ingen "hade jag bara haft" eller "om jag bara fick" ursäkter

Egenansvar

Kreativitet

Viljan att chansa, att försöka

Kunskap; baserad på trial and error

Förmåga att lära av misstag

Och det är alla de ovanstående faktorerna som också gör att vi fortsätter att lära oss och fortsätter att utveckla oss. Det är därför som Clas efter sin kamp med Epstein-Barr kommer med ett nyfunnet perspektiv på sambandet mellan träning, hälsa och stress och har sina bästa lopp framför sig. Det är också därför som Björn fortsätter med den ena stora 80-mila veckan efter den andra med 40 i snitt på cykeln samtidigt som han oförtrutet jobbar på sin löpning. Allt för att en dag få till grymma löpningar efter sina grymma cyklingar och bara vara, ja, grym!

Och det är därför som jag kommer att fortsätta att träna med intuitionen (läs, veligheten) som främsta riktmärke och förhoppningsvis springa fortare än alla andra på lång-VM i sommar och inte minst fortsätta att reta gallfeber på många som hellre tycker att man ska knyta näven i fickan och sedan dö av hjärtinfarkt än att, gud förbjude, ge uttryck för en provocerande åsikt.

Och jo, jag har faktiskt blivit tillfrågad att skriva något om utveckling och elittävlande. Och detta är en del av det. Som en botgöring för att jag missade ett obligatoriskt helgläger i förbundets regi. I campingstugor….


För er som vill läsa en mer triathlonspecifik beskrivning av Clas och Björn så skrev jag ett hyggligt humoristiskt inlägg på Slowtwitch för några år sedan när killarna var tvåa och trea på IM Nya Zealand. Kan vara värt att läsa för den som vill ha mera bakgrund...

Finns på;http://forum.slowtwitch.com/gforum.cgi?post=84846;search_string=short%20story%20about;guest=26706048&t=search_engine#84846

Funkar inte länken får man gå in på www.slowtwitch och så Forum/Triathlon och söka på "short story about"


Nedan en bild på oss tre under Epic Nya Zealand -06 samt en av våra gemensamma kompisar, Gordo Byrn, som haft ett direkt inflytande på oss alla tre och som bjudits på ett "svensk kit" bestående av en landslagströja, choklad, Craftkläder samt Absolut.  Notera i högerkanten Hawaii-vinnaren Scott Molina med sin egna tröja med "Sweden Sweden" på....

Skapa flashcards