-Lina skriver bland annat; Jag förstår att pulsen varierar när du springer i terräng och att pulsen inte är det viktiga utan styrka, rörelseekonomi,teknik och funktionalitet ligger i fokus mycket syftat till bålens stabilitet och kärna i det hela. Men jag är nyfiken på hur låg din puls är när du springer dina distanspass.

Svar: Min typiska puls på distansträning är 135-137 i snitt med ett spann på 120-150 med den högsta pulsen i branta backar där jag ändå bara trippar fram. Är jag för otränad så går jag upp...

Och din australiensiska kompis hade helt rätt känsla för det här med bål, vad och träningsfilosofi...

-Henrik H skriver; Jag skulle gärna vilja veta mer om din tidiga "karriär" Hur tränade du då? Har du alltid varit intresserad av sport? Vilken grund hade du när du valde att satsa på en så konditionskrävande sport?

Svar: Jag var simmare och tränade ganska mycket mellan 12 och 18 års ålder innan jag började med triathlon. Mer om detta i ett senare inlägg.

-Bo skriver;

skoj med djupdykning i triathlonlära! Men anledningen till att man inte springer mer än vad man gör är ju att man ständigt blir skadad, trots den låga hastighten. varjefall jag.

Svar: Min erfarenhet är att det inte är de renodlade distanspassen i terräng som skadar. De snarare bygger upp och stärker på sikt. Det är den halvhårda, halvlånga och dagliga eller semi-dagliga löpningen i stadsmiljö samt odisciplinerade intervallpass som egentligen skadar....Eller så kanske du inte springer så långsamt som du tror på distansen och behöver sakta ned än mer..?

Jocke Berggren skriver; Tycker också att det är lite snedvridet när det simmas 6-7 pass/vecka på gymnasiet och springs 2 pass/vecka. Det är visserligen nödvändigt att kunna simma bra för att vara med i förstaklungan men till vilken nytta om man ändå står som en telefonstolpe i backen när löpningen börjar?

Svar: Absolut snedvridet och jag ska utveckla det än mer. Det är visserligen viktigt att kunna simma bra men triathlon är en sport med tre discipliner och att vara med upp ur vattnet är bara intressant om man kan cykla med en förstaklunga och sedan springa bra. Och sedan är ju förstås frågan hur man tränar för att simma fort i en triathlon? Uppenbarligen fungerar det bra för Björn Andersson att simma ca 2x2000 meter i veckan under träning och ändå hänga tätklungan i simningen i princip varje lopp han kör..

Patrik skriver; Simon Lessing sprang aldrig längre än 1 timme i sträck under 90-talet. Och det finns mer än ett sätt att flå en räv.

Svar: Jag vet inte exakt hur han tränade men jag vet att han hade med sig löpningen ända från barndomen och att hans träning i vart fall var betydligt mer balanserad än det som jag beskriver som en svensk trend där man ska simma ohyggligt mycket och mestadels köra kort och hårt på cykel/löpning. Exempelvis så cyklade Lessing under många år minst ett pass i veckan på +20 mil under stora delar av året. Jag har svårt att tro att han inte sprang längre sträckor också. Men alla är individer och fungerar olika. Jag skulle hellre vilja framhålla Mark Allen som kanske är den allra bästa triathleten genom tiderna och som var i princip lika bra på kort distans som på lång och som anammade en lång period varje år i sin grundträning med uteslutande aerobt arbete och styrka.

-Betraktaren skriver; En debatt i det här ämnet, mellan dig Colting och Michael Tonkonogi, skulle vara högintressant!!

Svar: Fysiologen på högskolan i Dalarna? Ja, teori är en sak och realitet en annan. Jag tycker att jag i det här fallet behärskar båda aspekterna hyfsat bra och triathlon är en oerhört specifik idrott som egentligen inte har någon motsvarighet bland andra idrotter i krav på komplexiteten mellan grenkrav, fart, styrka och uthållighet. Men visst, det skulle vara intressant! Tror du att han skulle tycka annorlunda än jag?

Elfo skriver;

Jonas

Har du någon erfarenhet av vad kvinnor föredrar:

Kort men hårt, eller lungt och långsamt?

Svar: Kvinnor föredrar män som kan stava till l-u-g-n-t din jäkla sopa:) Farten kan du bestämma själv, dra inte på dig en syreskuld bara hehehe

Nike skriver;

Ett inlägg om träning, och ett riktigt bra sådant! Kul att du kommer med tips om hur man ska träna som triathlet. Detta är något jag funderat en del på och diskuterat med träningskompisar. Visst är det långt och lugnt man ska springa? Då gör jag kanske lite rätt ändå =)

Svar: Ja, långt och lugnt. Bland annat. Och då finns också fundamentet för att springa kort och hårt. För ett komplext träningsprogram som syftar till tävlingsprestationer inbegriper ju båda delarna i olika proportioner.

Uppenbarligen finns det ett stort intresse för de tankar kring träning i allmänhet och löpning/triathlon i synnerhet.

Detta har inspirerat mig så att jag ska tillfälligt dra ned på det mer lustfyllda skrivandet med kravlöst häckel, hån och ironi till förmån för det mer nyttifierande och upplysande.

Strax kommer ett inlägg med svar på frågor och klargöranden samt nyanseringar ifrån det första inlägget i ämnet.

Senare under kvällen så kommer ett inlägg som heter "Dokumentation och utveckling, what´s making us great?" och vad det handlar om får ni se...

Senare under veckan kommer en vidareutveckling av den "cliffhanger" som avslutade det första inlägget; om faran med simträning och vådan av stress etc....

Vidare kommer jag att under några senare inlägg ge er en tillbakablick på min egna karriär och vad jag lärt mig, samt eventuellt glömt bort, under årens lopp..

Ni som inte har TV4 Film och inte precis såg filmen "Paper Moon" med Ryan och Tatum o´Neal missade någonting...

Nu finns det PDF´s för två Colting Camps att beskåda på www.colting.se

-Dels simcampet som jag och Pär Hyss kör den 14-16 mars och som kommer att bli en toppenhelg! Vi stänger anmälan om någon dag så passa på er pronto.

 -Colting Camp den 5-8 juni i Borås.

Där blir det fyra späckade dagar av träning, teori och allehanda umgänge. Vi har ett avtal med Scandic Hotell så det blir riktigt hög klass på boende och mat.

Anmäl er på colting@telia.com

Jag här länge varit skeptisk till hur merparten av den ”kommande” generationen av svenska triathleter tränar. I synnerhet de som fostras eller präglas av olika instanser av organiserad träning i förbundets regi som triathlongymnasie eller triathlonhögskola. I mina ögon verkar det finnas ett allvarligt systemfel och detta speglas framför allt i förhållandet till löpträning.

Man springer helt enkelt för lite, för sällan och för kort!

Det påståendet ifrån min sida har flera bottnar. Dels är det uppenbart att svenska juniorer och yngre seniorer i de flesta fall har en gemensam svaghet och det är löpningen. Nästan alla som slussas genom förbundets ungdoms-, junior och U23-verksamhet i olika sammanhang har en oproportionerligt svag löpning, i synnerhet kontra simförmågan som alltid verkar högprioriteras genom både långa, många och hårda pass. Att simma tvåtimmarspass verkar vara något som många duktiga 20-åringar klarar i sömnen men springer man över en timme är det i princip förenat med livsfara….

Det är också uppenbart för mig att ordet ”kvalitet” inte alltid tolkas på rätt sätt i de här sammanhangen. Kvalitet verkar förknippat med fart, intervall och intensitet och om man springer långt och lugnt så är det alltså raka motsatsen.

För mig handlar kvalitet på träningen om att tränas syftesinriktat och att förstå den röda tråden i träningsprocessen och att identifiera de svaga länkarna i en kedja samt att identifiera de nyckelpass och den kärnverksamhet som utgör fundamenten i en utvecklingsprocess. Det handlar alltså inte om att springa hårt, snabbt och intensivt utan snarare att springa rätt, smart och kontinuerligt. Och det är inte samma sak. För när man kan träna mycket och ofta av det som bygger bas och som innebär en relativt låg risk så kan man också bibehålla den absolut viktigaste ingrediensen i ett framgångsrikt träningsprogram; kontinuitet.

Översatt till konkret träning så kan man under vilken given fyradagarsperiod som helst koncentrera sig på ett hårt löpintervallpass under dag två där man vilar både dagen innan och efter ifrån löpning och kanske också under den fjärde dagen; det kanske blir 15 kilometer eller så totalt under den perioden.

Eller så kan man, som jag skulle rekommendera, springa 80 kilometer eller mer under samma period genom att köra dagliga terrängpass där både naturlig styrka, funktionalitet och snabbhet tränas. Såvitt jag förstår är det ytterst få, om någon, i de nyare kullarna av svenska triathleter, som tränar efter den senare modellen. Och jag vill inte på något sätt vara kategorisk eller fördömande och inte heller alltför säker på min sak för det finns givetvis undantag.

Jag har dessutom den djupaste respekt för alla i svensk triathlons organisation som på något sätt jobbar med andras träning och utbildning och vill absolut inte förringa eller förminska deras engagemang eller metod. Men jag både känner och upplever att man under många år verkar ha anammat en filosofi, framförallt rörande löpning, som ligger långt ifrån vedertagen empiri när det gäller löpning och långt ifrån min egna erfarenheter av att utveckla sitt triathlonkunnande i allmänhet och sin löpförmåga i synnerhet.

Givetvis så kommer jag att bli halshuggen i vanlig ordning och få klä skott för allehanda kritik med det underliggande budskapet i frågan ”är du så jävla bra själv då?!” (f ö en rolig referens ifrån Riskradion i P3, 1989 nånting om det är NÅGON som kan erinra sig det programmet..)

Och svaret på den frågan är; ja. Om det är något som jag är stolt över i min triathlonkarriär så är det min förmåga att förvalta och utveckla min ganska ringa talang för löpning till ett vinnarvapen och en styrka. Och där finns mycket att lära för den som ser bortom prestigens horisont.

Det måste finnas ett skäl att jag som 34-årig långdistanstriathlet, bara sex dagar efter ett superhårt lopp på EM där jag springer 20 km på 1.06, springer ifrån alla kortdistansare över fem kilometer på sprint-SM. Och att det är jag och Clas Björling, som är de bästa triathlonlöparna i Sverige. Oavsett distans.

Anledningen är inte att jag är en överlägset talangfull löpare utan för att jag har utvecklat en synnerligen effektiv teknik, rörelseekonomi och löpstyrka genom år av strukturerad distanslöpning i terrängen. Och det är precis vad löpning i triathlon handlar om; styrka, ekonomi, funktionalitet och teknik. Fart är underordnat. I alla fall i den bemärkelsen att fart är den begränsande faktorn i en triathlonlöpning. Men detta är en insikt som verkar ha gått väldigt många förbi.

För hur kan man annars förklara att man nyligen kunde läsa på Erik Strands hemsida att han precis sprungit två timmar i sträck för första gången i sitt liv?

Läs igen. Han har alltså inte innan det passet sprungit två timmar i sträck! Och då talar vi om Sveriges bästa U23-triathlet som både slussats genom triathlongymnasie och nu på triathlonhögskola. Och inget ont om Erik som jag respekterar och tycker om och som med största säkerhet går en mycket ljus framtid till mötes. Men, han verkar ha haft dåliga rådgivare under de senaste åren. För hur kan man annars förklara att en snart 22-årig elittriathlet med fokus på kortdistans där löpning verkligen är make or break, inte förrän nu genomför ett av de mest fundamentala träningspassen för löpstyrka och kapacitet?

Och man kan komma med vilka ursäkter som helst som exempelvis att man ska skynda långsamt eller att Eriks fokus ligger på olympisk distans men det håller helt enkelt inte.

En dåligt initierad person skulle här peka på att Erik redan är en bra löpare och visst, han är hygglig på nationell nivå men poängen är att han säkerligen är långt ifrån den löpare han skulle kunna vara och det är tråkigt för både honom själv och svensk triathlon. Vidare kan säkert någon erinra sig att Erik hade bättre löpsplit än jag på olympiska SM (som jag vann) men om det då var hans huvudmål för året (och specialdistans) var SM för mig en perifer tävling veckan innan en Ironman och två dagar efter en sjutimmars-dag träning. Och man springer inte fortare än vad man behöver när man leder....

Återigen, mitt inlägg handlar inte om Erik specifikt utan om en modell av träning och ett synsätt som verkar prägla stora delar av svensk triathlons junior och U23-verksamhet.

Se bara på de många framgångsrika exemplen av Lydiard-träning där hans adepter var 800- och 1500 meters löpare som alla sprang upp mot 35 lugna mil i veckan under sin basträning och som kom att vinna ett otal olympiska guld där det verkligen krävdes snabbhet. Eller en normal träningsvecka för en hygglig banlöpare över 5- och 10000 meter. Jag gissar att man sällan springer kortare än 15 mil under många veckor över året. Så varför skulle man som triathlet inte förankra sin löpträning enligt de premisserna? I synnerhet som man har 1.5 kilometer simning och 40 kilometer cykel i kroppen när löpningen börjar om man begränsar sig till olympisk distans. Återigen;

Styrka

Rörelseekonomi

Teknik

Funktionalitet

Och det är precis vad man utvecklar under åtta till tolv veckotimmar på kuperade stigar, spår och leder i skog och mark. Inte på ett program med missriktad ambition att fokusera på ”kvaliteten” Det är som att spritsa grädden på en tårta som man inte ens bakat än……

När jag började med triathlon så gick jag från att springa en halvmara på 1.33 till att som 19-åring springa halvmaran på 1.16 (Karlsborgsjoggen; april 1993) och samma år göra 1.20 på 20 km under medeldistans-SM. Jag var sparsam med intervaller men hade redan från start i min löpträning lugna tvåtimmarspass i skog och mark. De var absolut avgörande för min utveckling. För jag är mer ”run challenged” än vad många tror; +80 kilo med dålig naturlig fart samt begränsad rörlighet. Alltså, helt medelmåttig och medioker utan rätt träning och långsiktighet.

Och den modellen har jag tagit med mig under åren och fortsatt att förfina och sofistikera; bygg mer löpstyrka genom terrängdistans och sätt touchen med tydligt syftade intervaller.

Använd också terrängen till fart och teknik. Nedförsbackar är naturlig fart och det snabba steget och koordinationen kommer per automatik.

Det känns som om väldigt många tränar tvärtom mot vad jag skulle rekommendera; massor av simning och mycket begränsad löpning som när den utförs ska vara snabb och hård.

Gör tvärtom! Simma kort och hårt och spring mycket, långt och lugnt. Simning är värdelöst att träna för mycket av vilket jag kan utveckla i ett annat inlägg.

Jag skulle dessutom kunna skriva mycket mer om ämnesomsättning, kroppskomposition och hormonell stress vilket i högsta grad påverkas av den träning som man anammar och hur det i sin tur påverkar både vår hälsa och prestation på sikt.

Nu har mina tankar kommit lite huller om buller i det här inlägget men försök att förstå andemeningen. Och till skillnad från mycket annat som jag skriver på bloggen så är detta inte avsett att häckla, håna eller ironisera över någon utan som ett inlägg av konstruktiv karaktär som förhoppningsvis kan få någon att se ljuset i tunneln och verkligen hitta sina löparben!

Och vid Gud, det behöver svensk triathlon…..