Jag har alltid haft en förkärlek för rockiga amerikanska singer/songwriters som kan konsten att skriva bra texter; exempelvis Bruce Springsteen, Marc Cohn, John Mellancamp, Bob Dylan och Neil Young. Även om han faktiskt är från Kanada...

Ett gemensamt tema i många låtar är de bitterljuva betraktelserna över the American dream gone bad.

The American dream bortom den glassiga ytan, bortom äppelpajsexteriören och Little League-föräldrarna.

The American dream gone bad i småstadens tristess och förfall; längs långa och mörka landsvägar, på själsligt urvattnade billighetsmotell och på det nattupplysta kaffehaket.

The American dream gone bad i Reaganismens fotspår, i Hollywoodskyltens skugga och i Mc Donald´s-kulturens svallvågor.

The American dream gone bad för föräldrarna vars båda barn dött i kriget, för han som inte hade någon sjukförsäkring eller för den illegala immigranten som jobbar 12 timmarsdagar under minimum wage.

The American dream där kärleken slocknat, där lyset inte längre är tänt, där John Waynes röst ekar tomt och där Kilroy aldrig varit.

The American dream gone bad med det brustna hjärtat, det tysta sveket, den brutna viljan och den tappade trösten.

The American dream gone bad ur botten av ölglaset, pistolens mynning, den nakna glödlampans sken, det mörka samvetets fond och bitterhetens kranka blekhet.

Amerika är salt och sött, surt och beskt, svart och vitt, ljust och mörkt.

Jag älskar musik och texter som kan fånga de nyanserna.

En artist som är underskattad är John Mellancamp, eller John Cougar Mellancamp som han kallade sig förut. Hans låt "Jack and Diane" är ett utsökt hantverk. Mellancamps i högsta grad begänsade röst gör inte hans låtar riktigt rättvisa....

På tal om något helt annat; jag har haft en rikigt elak blåsa i några dagar. Eller ja, det är inte så mycket en blåsa längre utan ett avslitet stycke hud.

Det är tur att mitt läkekött är ohyggligt kvickt och jag sprang faktiskt 1.30 idag med några Compeed på. Running gone bad.....

Min favoritpoet är Stephen Crane, en amerikan som levde mellan 1871-1900.

Hans dikter saknar motsvarighet och är fyllda av symbolik och nyanser.

Hans mest kända dikt, om än inte min personliga favorit är "In the desert".

In the desert
I saw a creature, naked, bestial,
who, squatting upon the ground,
Held his heart in his hands,
And ate of it.
I said, "Is it good, friend?"
"It is bitter, bitter," he answered;
"But I like it
Because it is bitter,
And because it is my heart."

Idag har jag inte speciellt att berätta. Jag hade tänkt att dra till med ett roligt aprilskämt men eftersom det inte är första april längre i Sverige så hade nog många missat poängen. Och då hade jag bara fått intresseföreningen för misslynta miljöaktivister, stödgruppen för plågsamma djurförsök eller tröstforum för frigida lesbianer efter mig. Det ska vara fan att försöka vara humorironisk om det inte är första april... När jag har lite tid så ska jag highlighta några av de roligaste kommentarerna som jag får av personer  som tar _allting_som_jag_skriver_på_bokstavstroget_allvar.

Vad är det för fel på folk? I USA finns de också. De bokstavstrogna. Fundamentalisterna. De som tror att jorden är 6000 år gammal och att det värsta Gud vet är när folk friknullar utan att vara gifta. Missing the big picture, liksom....

Så utan att dra några aprilskämt så har inget annat hänt än att jag tränat 4.5 timme redan innan lunch och jag sitter nu på JW Marriott innan mitt styrkepass och min massage.

Och jag känner mig sådär.....Supreme! Skön. Fin. Nöjd. Lifeisgoodfylld.

Det här går ju bra.

Min dubbla Espresso Macchiato rullar runt i kromosombanan och solen har genomlyst mig inifrån och ut.

Så jag tänkte bara sitta här en stund till och lyssna på R Kellys "The Worlds Greatest" innan jag går ivåg och njuter lite mer av livet.

Ikväll ska jag testa min nya mandelolja och spegla mina vader.