Kaffe 05.45 med förhoppning om två kilo fruktsallad som ska lämna, no luck..

Sedan löpning 14 kilometer i stegrande tempo. En minuts paus för två kilo fruktsallad i komposterad form.

Mer frukost och inpackning i monsterwagon efter att ha lämnat Hampton Inn prick 09.00

Simtävling 3.8 km i Tempe Town Lake; jag hade en lånad våtdräkt och sam på 46 min vilket hade varit en riktigt snabb IM-simning.

Lunch och sedan ställde jag och Gordo upp på Q&A vid prisutdelningen som tack för att tävlingsledaren lät oss starta i loppet gratis. Jag fick en fråga om det konstigaste jag sett under en tävling och jag fick berätta hur jag såg två killar skägga på varandra hanky-panky style under IM Brasilien när jag tog en kissepaus i ett buskage.

13.30 kom vi iväg på cykeln och vi avverkade 120 riktigt varma och långsamma kilometrar till Payson; 2200 höjdmeter.

Imorgon har vi en timmes löpning på morgonen, 17 mil cykel till Flaggstaff (2500 höjdmeter) och simning på plats.

Klockan är 20.40 och Gordo sover redan och jag är inne på samma linje.

Just det, jag glömde att skriva om de tonåriga simmarkillarna som delade vårt träningspass idag.

Gordos kompis Bill berättar efter passet att alla de killarna är mormoner. Som mormon är tydligen ens sociala liv kraftigt begränsat; det är viktigt för Gud att man har ohyggligt tråkigt hela tiden och ägnar nästan all vaken tid åt att tänka på honom så att man sover med händerna ovanför täcket. Gud finns ju bara så att han ska kunna piska skiten ur folk...

Iallafall så är grejen med killarna att simning är en populär sport för dem att hålla på med för då kan man få umgås med tjejer i baddräkt. Oj, det lär ju verkligen spruta amok i mormonhormonet!

Stackars pojkar. Det fanns inte en tjej som simmade idag så långt ögat kunde nå.

Och inte får de ha mer än en fru heller längre....Vilken antiklimax. Man kan ju tappa sugen för mindre...

There Was Set Before Me a Mighty Hill

There was set before me a mighty hill,
And long days I climbed
Through regions of snow.
When I had before me the summit-view,
It seemed that my labour
Had been to see gardens
Lying at impossible distances.

Idag är det "vilodag" utanför Phoenix.

Den vilodagen började klockan 05.45 med yrvaket ögongrusigt kaffe innan vi träffade upp två Gordokompisar för 20 km löpning längs en gruspackad väg along the canal. Som i Holland fast varmare.

Efter löpningen fick jag använda min frukostvetoröst så att vi iallafall kunde åka tillbaka till hotellet för lite brekkie. Getting it done, re-establish our firm hold on the day und so weiter. Det tröttar ut en...

Men sedan blev det simning och vi börjar närma oss 30000 meter för veckan. Många snabba meter där med! Så 4000 nya pistoler idag..

Sedan har hela dagen varit öppen för mer eller mindre fria aktiviteter vilket känns helt radikalt. Lunch utanför vår monsterwagon, diverse ompackning, brev till kolonierna och så kanske jag festar till det med en benrakning senare.

Igår hade vi samma löp-sim combo på morgonen innan vi cyklade mot Phoenix under pungskavsbesvärjelser. Idag behöver vi en halv dag att omgruppera krafterna för de kommande tre dagarna som blir stora. 6-7 timmar per dag med mycket klättring på cykeln, öppetvatten-simtävling imorgon (3.8 k) samt marathondistanser i Grand Canyon. Livin´the dream baby!

Rent logistiskt så fungerar det så att Kelly som är anställd av Gordo kör vår monsterwagon med all utrustning och färsk fruktsallad. När vi känner för det så fäller vi ut jalusierna och tar oss en impromptu picknick! Och mellan Kellys körande och Gordos i-Phone så är vägen öppen för mig att i princip bara tänka på vart jag senast lade burken med Bodybutter eller flaskan med mandelolja och bara vara så Euro jag kan.... 

I Saw a Man
   I saw a man pursuing the horizon;
Round and round they sped.
I was disturbed at this;
I accosted the man.
"It is futile," I said,
"You can never -- "

"You lie," he cried,
And ran on.

Träningsfrenesin på mitt_i_natten_tid blir allt värre. Idag var det sagt att vi skulle rulla ut 06.30 som redan det är en sinnesjukt tidig start på ett cykelpass.

Då räcker tydligen inte det! 06.17 står Gordo och frustar i köket med alla grejer medan jag fortfarande springer runt med en kaffekopp i ena handen, Ergomon i andra och tandborsten i munnen. Som tur var så behövde karl´n både bajsa en gång till och pilla med sin Powertap (inte snoppen utan en wattmätare..)

Så 06.32 rullade vi….Dålig discipin tyckte Gordo…Jag var då i alla fall klar i tid!

Men vi kör våra små mantran för att peppa varandra. Typ ”livin´ the dream”. Den kan man använda när man rullar ut i öknens soluppgång. Eller varför inte ”power of two”? Att det med andra ord är betydligt lättare att komma ut i tid och bara köra passet när man en träningskompis som väntar. Just do it liksom. Jodå, den med.

Under löppassen med varierad pruttmusik kan man alltid slå till med en ”shake and bake baby!”

Hursomhelst, fem timmar avklarade innan klockan 13 idag. I tre grenar. Det är bra jobbat.

Idag ville Gordo köra ett cykeltest som hans cykelcoach Robbie Ventura gett honom. Han skulle köra två timmar på någon form av aerob tröskel enligt puls och få lite wattvärden. Jag var helt nöjd med att sitta 15-20 meter bakom honom och bara köra i hans tempo. Vi dundrade ut på Ajo Highway och den är…..rak…

Jag körde de två timmarna på 260 watt i snitt med otroligt komfortabla 123 i snittpuls; 39 km/tim snitt och 77-snitt på kadens.

Sedan avslutade vi uppför Gates Pass som är en fyra kilometers klättring innan vi rullade ned på andra sidan. Varpå 40 minuter löpning av cykeln följde.

Snabb frunch och mera insmorda kroppsdelar samt resterande kaffe innan vi åkte till poolen. Där satte jag mig händelsevis ned i max två minuter och det går inte för sig för då tappar man momentum. ”We need to re-enforce our firm hold on this day” säger Gordo och hoppar i varpå jag motvilligt follow suit. Power of two!

500 yards skips följt av 16x125 frisim start 1.35; 50 distance per stroke, 25 hårt, 50 steady. Varpå 100 löst. Vi avslutar med 16x50 medleyväxlingar start 50´ (fjäril/rygg, rygg/bröst, bröst/fritt, fritt/fjäril) samt avsim. Gordo som inte simmade två pass igår (som jag av någon underlig anledning mäktade med), dunkade ytterliggare 1000 yards för sina 4400. Det är nämligen viktigt; 3300, 4400 eller 5500 yards är motsvarande 3, 4 eller 5000 meter. Och det är viktigt att räkna i meter. Vi får inte bli för slappa mot kolonialisterna här och börja räkna i deras pussyfierade distansenheter..

Nu har det varit lunch på Marriott följt av en timmes intensiv massage; den tredje på fyra dagar.

Imorgon rullar vi vidare på vår roadtrip. Next stop Phoenix!

 Det här är en av mina favoritdikter av Crane.

För mig handlar den här dikten om strävan, drömmar och längtan och en ouppnåelig jakt. En jakt på vad? Till vilken nytta?

A man saw a ball of gold

 A man saw a ball of gold in the sky;
He climbed for it,
And eventually he achieved it --
It was clay.

Now this is the strange part:
When the man went to the earth
And looked again,
Lo, there was the ball of gold.
Now this is the strange part:
It was a ball of gold.
Aye, by the heavens, it was a ball of gold.

Jag har alltid haft en förkärlek för rockiga amerikanska singer/songwriters som kan konsten att skriva bra texter; exempelvis Bruce Springsteen, Marc Cohn, John Mellancamp, Bob Dylan och Neil Young. Även om han faktiskt är från Kanada...

Ett gemensamt tema i många låtar är de bitterljuva betraktelserna över the American dream gone bad.

The American dream bortom den glassiga ytan, bortom äppelpajsexteriören och Little League-föräldrarna.

The American dream gone bad i småstadens tristess och förfall; längs långa och mörka landsvägar, på själsligt urvattnade billighetsmotell och på det nattupplysta kaffehaket.

The American dream gone bad i Reaganismens fotspår, i Hollywoodskyltens skugga och i Mc Donald´s-kulturens svallvågor.

The American dream gone bad för föräldrarna vars båda barn dött i kriget, för han som inte hade någon sjukförsäkring eller för den illegala immigranten som jobbar 12 timmarsdagar under minimum wage.

The American dream där kärleken slocknat, där lyset inte längre är tänt, där John Waynes röst ekar tomt och där Kilroy aldrig varit.

The American dream gone bad med det brustna hjärtat, det tysta sveket, den brutna viljan och den tappade trösten.

The American dream gone bad ur botten av ölglaset, pistolens mynning, den nakna glödlampans sken, det mörka samvetets fond och bitterhetens kranka blekhet.

Amerika är salt och sött, surt och beskt, svart och vitt, ljust och mörkt.

Jag älskar musik och texter som kan fånga de nyanserna.

En artist som är underskattad är John Mellancamp, eller John Cougar Mellancamp som han kallade sig förut. Hans låt "Jack and Diane" är ett utsökt hantverk. Mellancamps i högsta grad begänsade röst gör inte hans låtar riktigt rättvisa....

På tal om något helt annat; jag har haft en rikigt elak blåsa i några dagar. Eller ja, det är inte så mycket en blåsa längre utan ett avslitet stycke hud.

Det är tur att mitt läkekött är ohyggligt kvickt och jag sprang faktiskt 1.30 idag med några Compeed på. Running gone bad.....