Och titta istället på den säkerligen mycket fängslande dokumentären om Stefan Fernholm, Sveriges bäste diskuskastare näst Ricky Bruch (som också är värd en dokumentär) och som dog 1997.

Tom Alandh som är en mästare i genren har producerat filmen och bara det i sig är en kvalitetsgaranti.

Jag är alltid djupt fascinerad av personporträtt och livsöden och jag har länge funderat över vad som hände med Fernholm även om det inte var en vågad gissning att doping och läkemedel hade med hans förtidiga död att göra...

SVT visar ju dessutom en oförställd nonchalans när man lägger Sportspegeln och den här dokumentären samtidigt. Gissningsvis är det ju samma målgrupp för båda programmen.

Men skit nu i Sportspegeln. Det lär bara vara massa golf, segling, damfotboll och annan fullständigt ointressant verksamhet som skildras. Samt trav. Och motorsport. Lobbyismens och nepotismens makter i statstelevisionens korridorer är inpyrda i väggarna..

 Den enda godtagbara ursäkten till att bryta en tävling är om man är skadad. Annars skall man fullfölja.

Efter en helg i Kalmar där forna tiders triathlonspöken skallrade med sina kedjor och många kära återseenden väckte dammiga minnen till liv så började jag i bilen hem kontemplera alla mina egna tävlingar under de senaste 18 åren....Och jag väckte tanken om det egentligen finns någon i Sverige som faktiskt kört fler triathlon än jag och om det i längden berättigar någon sorts pris? Eller snuttefilt?

Och då menar jag triathlon utan urskillning; sprint, olympisk, långdistans och allt däremellan. Fast borträknat träningstävlingar och andra interna sammanhang som exempelvis vår under många år återkommande Transåssjö-tävling på onsdagar... Riktiga tävlingar for real people.

Brutna tävlingar räknas givetvis inte. Och det ska gudarna veta att jag brutit min del av tävlingar. Det ska jag också ta upp någon gång i ett inlägg; konsten att bryta; att inte ta sig i mål till varje pris och konsten att veta när nog är nog.

Hits and misses. Det är vad idrott handlar om..

Nåväl, eftersom jag ibland är en riktig petimeter och ibland inte så har jag faktiskt spridda anteckningar ifrån alla år där jag listat alla mina tävlingar. Tillsammans med strödda dagboksanteckningar och gamla pärmar så hoppas jag kunna tillhandahålla ett tillfredsställande svar på frågan om hur många triathlon som jag verkligen kört sedan 1991.

Och medan det regnar och jag väntar på en asskicking som ska ta mig ned till Alideberg för ett simpass så vältrar jag mig i mina fossila minnen av ekfatslagrad mjölksyra, pungskav for the ages, mil och mil åter av längtansfylld väntan på mållinjen i en triathlonversion av "the thousand mile stare.." samt den pavlovskt präglade lukten av magfjärilsnervositet; den kombinerade doftsensationen av våtdräkt, vaselin, mörkt vatten och båtmotor.