Det är fint att njuta en kopp java på terassen och titta ut över den soldränkta omgivningen!

Klockan är ungefär 07.30 och det är rena sovmorgonen med amerikansk triathlonarbetsmoral i åtanke....Löpning om en stund!

Planen är följande för Gordo och mig;

-träna i Tucson fram till torsdag; 4-6 timmar per dag

-fredag blir monsterdag med löpning här, simning i Oro Valley och sedan cyklar jag vi till Phoenix, 100+ miles

-lördag är kortare dag med simning och "...some weights and a short run and maybe a short ride too"

-söndag har vi en simtävling på 4 kilometer följt av +90 miles, antagligen löpning innan simningen

-ny lång cykeldag på måndagen, kör mot Flaggstaff.

-tisdag är monsterlöpning i Grand Canyon! Topp till botten till toppen, ca 30 miles.

-onsdagen är återhämtning, simning och lätt cykel

-torsdagen är lång cykel, 7 timmar. Anländer till Farmington

-vi stannar i Farmington ett par dagar och simmar långbana och tränar på plats

-därefter cyklar vi mot Los Alamos, New Mexico och dunkar in de sista dagarna på hög höjd; 4-7 timmar per dag. Tydligen har de USA´s högst belägna ute-50;a här och den ligger på runt 7500 feet (ca 2800 m).

Vi kommer givetvis att ha en supportbil med oss hela tiden; courtesy of Gordo!

Jag kommer att skriva mer om Gordo senare men man kan alltid kolla in www.gordoworld.com. så länge.

Man kan träna hårt och man kan träna länge. Varje dag. And it´s all good. Och i regel orkar man (eller iaf jag..) hålla en riktigt bra linje med allt under en kort tid även i splendid isolation, mol allena..

Och då pratar jag inte bara om att få sitt arsle ut ur dörren varje dag för att träna som en mofo utan snarare de bakomliggande faktorerna som faktiskt upprätthåller de fundament som bygger en långsiktig utveckling och potentialmaximering.

Vad jag pratar om är att ha ett supportteam omkring sig som sörjer för markservice och stöd och att ha en grupp med dynamiska människor som kan sätta och höja en ribba på träningen.

Antingen förstår man vikten av det här eller så förstår man det inte.

I grund och botten handlar det om hur passionerad man är med sitt idrottande. Om man inte förstår det eller bryr sig så kan man ju alltid fortsätta att värma micromat, äta snabbmakaroner till middag, spela allsvensk fotboll, hellre titta på TV än att stretcha och betrakta isbad som en Guantanamoisk tortyrmetod.

Men om man ser ”the big picture” och förstår detaljernas betydelse så inser man vikten av självklara saker som att balansera träning med återhämtning.

Och att återhämtningen bör vara lika kvalitativt inriktad som själva träningen. Att äta riktigt bra och tillräckligt ofta. Att kunna vila och sova utan att behöva spendera tid på vardagliga trivialiteter (som att handla, panta PET-flaskor, åka till tippen och ta ur diskmaskinen).

Att få massage och andra behandlingar för att hålla kroppen hel och fräsch. Att kunna ha medicinsk expertis nära till hands för rådfrågning och nödvändiga tester..

I praktiken innebär det att kunna få frukost serverad på morgonen, hoppa i sina nytvättade kläder och sätta sig på sin nyservade cykel för att sedan köra en hel dag.

Och när man är klar så kommer man till ett dukat buffetbord med färsk frukt!

Precis så har vi haft det under den här senaste lägerveckan. Vi har dessutom haft flera supportbilar ute längs cykelträningen för vätske- och matstopp med mera. Samt en massör som kommit in några gånger.

I min hemmamiljö i Borås så har jag ett riktigt bra supportteam omkring mig och det är därför som jag är benägen att bedriva merparten av min årliga träning hemma eller om jag vet att alternativet kan vara fullgott. Som det här lägret. Eller när jag åker till Monty´s hus i Kalifornien… http://colting.bloggagratis.se/2007/10/29/336091-hemma-hos-besok-part-1/.

Jag har ju redan i flera inlägg framhållit mina träningskompisar på hemmaplan men när jag tränar riktigt hårt så har jag dessutom många andra vänliga själar som underlättar mitt liv på alla sätt:

-Annika, som lagar otroligt mycket nyttig mat, masserar mig på semi-daglig basis, stretchar mig och åker med på tävlingar..

-brorsan som också lagar mat om jag ber honom och som alltid kan komma med något bra tips på funktionell mat eller stretching etc..

-diverse kompisar som också lagar mat, ställer upp som träningskompisar eller åker med på tävlingar.

-massör Olle, osteopat Pär, thaimassör Arun och sjukgymnast Markus,  som finns tillhands för att hålla min kropp i skick; dels i förebyggande syfte men framförallt när jag är riktigt fucked up av någon anledning.

-Bosse och Jörgen på JB´s Cykel som kan fixa det mesta kring mina cyklar.

-medicinsk expertis i form av antingen dr Rosqvist som är kardiolog är dr Björnum som är ortoped/kirurg.

Självklart är också sponsorer en del av ett supportteam men mer på ett abstrakt sätt och utan daglig interaktion men de står ju för en del av den finansiella säkerheten bakom hela verksamheten.

Framförallt så består den största delen av supporten av de närmast sörjandes ständiga och outtröttliga tålamod med idrottens ständiga prioritet.

Familj och vänner vet att måltider, helger, resor och sociala aktiviteter alltid vägs emot eventuell träning som ska göras eller har gjorts, tävlingar eller träningsläger.

Det här inlägget är ett omständligt sätt att dels berätta hur otroligt viktigt det är att ha hjälp med det man gör och att också uppmärksamma mitt egna supportteam och uttrycka min tacksamhet över att ni blåser er medvind i min rygg!

Jag spritsar min verbala hyllningsgrädde över er allihopa! Kraaaaam på er.

Det finns en poäng med uttrycket .."There´s no i in team"

Å andra sidan....."...but there´s an i in penis"...som Gordo säger..