Inlägg publicerade under kategorin Allmänt
Vilka träningskompisar!
Den här veckan är som ett impromptu landslagsläger. Det är synnerligen inspirerande att träna stora dagar med Ted, David, Clas, Thobbe, Pasi, Joakim Berggren och de andra som delar på vedermödorna under touren.
Det är skönt positiv stämning som präglar vår grupp och jag inser verkligen värdet av att omge mig med så många starka viljor som hjälper mig att bli bättre.
Idag öppnade vi dagen med ca 10 km löpning på en blandning av väg och terrängspår.
Efter frulle rullade vi ut mot Växjö och det hade ryktats om en mera timid fart under dagens 10 mil eftersom vi hade 21 mil igår och ser fram emot 20 mil imorgon. Denna sorglösa och soliga attityd präglade vår körning uppåt Småland mellan sjöar och äppellundar men tids nog så började saven stiga hos boysen och snart lade vi alla in våra saftigaste dragningar innan alla fördämningar slutligen brast någon mil utanför Växjö och David och Ted vägrade växla från täten utan maxade ut varandra helt locked in battle och jag trodde någon skulle explodera en artär eller så för det var rena tractorpullingen och klungan satt och sladdrade som en vante bakom..
Själv satt jag för dagen på min linjecykel då min aerobåge gått sönder och jag saknade därför det rätta powertrycket utan fincyklade bara.
Hursomhelst så anlände vi till slut till Växjö och passerade någonstans på vägen in till centrum stället där jag närapå drunknade i lera någon gång 1994 under alkoholförtäringens vingliga irrfärder som student. Men det har vi dragit ett streck över; jag och min moral.
På tal om moral; Ted sade till mig idag helt oförhappandes: "Du är min sämsta simträningskompis!" Och det bara för att jag ibland (ofta) ändrar och modifierar mitt i serier och simpass. Typ simmar paddel/dolme när det ska vara sammansatt. Eller bara går upp och tycker att jag är klar. Då blir stackars Ted helt förtvivlad.
Men idag gjorde jag honom stolt! För vi avslutade dagen med ett simpass på 5000 meter och jag följde Teds simpass till punkt och pricka. Och simmade inte arm där det inte skulle vara arm.... Bland annat så dunkade vi loss åtta varv av 4x50 fart start 45 + 100 löst start 2 min..
Det var hårt för pojkarna. Både David och Clas fick pump i pecsen! Beefcake någon?
10 km löpning innan frukost.
Och den har jag delvis i mina Tupperwareburkar. Fruktsallad, quinoa och avokado.
Sedan 21 mil cykel mellan Lund och Karlshamn via Kivik, Åhus och Bromölla.
Så nu är vi trötta.
En säng. En kvällstidning. Indiana Jones. En punschpralin.
Imorgon gör vi det igen!
I underbart friskt och fuktigt väder rullade vi ut ur Halmstad och satte med ystra ben och euforiska sinnen upp jakten på Hallandsåsen. Där kunde vi äntligen släppa på tyglarna och jobba upp lite pump i benen:)
Den friska fukten tilltog en aning i styrka på andra sidan åsen men stärkta av att vara i det bördiga Skånelandet så var det idel skratt och glamour i le peloton.
Siktet var inställt på Eslöv (Eöusleuuw) och vidare till Lund, courtesy av GPS-mannen á la Martin som styrde våra irrfärder ifrån bakre led. Dessvärre så föll Martin av tempo under de sista milen och det är en läxa för de som drar i täten på 500 watt, att man ska inte hänga av kartläsaren!
I denna vevan blev världen according to Colting lite haltande, sned och min syn blev en lång Tingstadstunnel. Detta var sannolikt en följd av kylan, matbrist och att vi inte stannat någon gång för drickapåfyllning trots mina enträgna vädjanden. Som tur var hade Pasi i sann gourmandstil packat fickorna fulla med baconmackor och jag fick tacksamt emotta denna himmelska fröjd som genast vederkvickte mitt humör. Jag vill också poängtera hur trött man blir i ögonen av fem timmars bakhjulssprut och drivregn.
Moralen var stark hela vägen och bastun i Lund var grym! Där inhalerade jag två liter medhavd quinoa, fruktsallad och sojamjölk.
I sann Luthersk stil hade vi också öppnat dagen med 3000 m simning i Halmstad på Nautilusbadet. Livin´the dream!
....numer i folkmun döpt till "dagen då det var ohyggligt långt till Sexdrega"
Pasi tog på sig att hitta en "ny" väg till Sexdrega/Svenljunga så att vi slapp köra den trista 156:an. Det slutade med en nätt omväg där vi cyklade i alla vädersträck samt på grusväg. Back to Kazachstan liksom.
Något försenade rullade vi igenom Svenljunga och trampade med fart igenom den ena bonnahålan efter den andra och detta höll i sig ända till efter Oskarström då jag tog ett exekutivt beslut att tagga ned på trycket i gruppen.
Det blev 17 mil på cykeln. I morse sprang fem av oss ca 24 kilometer terräng och innan det så var jag så oförklarligt Luthersk att jag dessutom simmade 2000 meter vid 06.30 Den simningen skulle jag gott kunna skriva ett separat inlägg om och kalla "kärringmorgon på badet" men jag orkar inte med polemik vid denna kärva timme.
En riktigt bra träningsdag i all anspråkslöshet!
No easy way.
Det är ett motto som Gordo tycker om att använda sig av. Och med tre så enkla ord så kan man sammanfatta essensen av all individuell elitidrott.
Att det mitt i all trötthet, smärta och prövning också finns en magnifik möjlighet till utveckling av de personliga horisonterna, ett renodlande av den förmåga som vi alla besitter och ett slipande av den vassa eggen där kroppen och själens kraft sammanstrålar.
Jag är mitt egna självförbättringsprojekt. Min egna Michelangelo-staty, Mitt egna work-in-progress.
Och när jag nu vrider om tumskruvarna ett varv till på väg mot VM så är det just det mottot som jag lystrar till. No easy way. Att kunna höja min förmåga ifrån bra till bäst, ifrån hängiven till fanatisk, ifrån 90 till 100.
I all relativitet är också jag en lat och bekväm person. I min värld vill jag också få en curlad bana ibland. Och det är OK! Ingen kan vara Rocky alla dagar om året….Men jag vet också i maggropen när jag har valt den lätta vägen. Den lättare vägen har hundringar på start 1.30 och inte på 1.20 Den lättare vägen leder oftare hem om det regnar på cykelpasset. Den lättare vägen vågar inte döda redan på första intervallen. Den lättare vägen gör inte lika ont och kräver inte lika mycket kuk.
Jag har lyckats bra under åren med att hitta perioderna där jag vet att jag måste höja mig ordentligt. För det handlar om att vara sparsmakad. Den tuffaste träningen kan vara oerhört självförbrännande om den utförs vid fel tidpunkt, på fel sätt eller för länge. Den ”lätta” vägen i min bok kan ändå vara 26 veckotimmar med bra tryck så det är nyanser som jag skriver om här. Mer än något annat så är det den mentala styrkan ifrån en sådan här gisslan-befriad utveckling som är värd mest.
Att hitta de tydligaste drivkrafterna i den här processen är viktigast för mig. Och att det finns en uttalad rörelseglädje och tillfredsställelse med hela livsstilen.
Inför tävlingen i lördags fick jag ett sms från Clas Björling där det stod ungefär ”lycka till och tänk på hur tacksam du ska vara att du kan göra så fantastiska saker med din kropp”. Clas har det rätta perspektivet efter att ha gått från att varit en triathlet i världsklass till att vara helt däckad av Epstein-Barr virus under 18 månader och han är nu på väg tillbaka med nya kunskaper
Det är inget straff att köra triathlon. Det är inget kok stryk att simma klockan sex på morgonen eller springa 25 kilometer innan frukost.
Det är ingen uppoffring att köra en varm half-IM i Lissabon. Inte ens när fötterna blöder. Det gör ont men det går över. Precis som allt annat som är jobbigt. Och det jobbiga är en förutsättning för att resultatet ska bli bra. Och nu ska bra bli bättre.
Expect to work hard. Expect to improve. Expect to work harder.
The wayfarer - Stephen Crane
Perceiving the pathway to truth,
Was struck with astonishment.
It was thickly grown with weeds.
"Ha," he said,
"I see that none has passed here
In a long time."
Later he saw that each weed
Was a singular knife.
"Well," he mumbled at last,
"Doubtless there are other roads."
Säsongspremiärer är alltid lite speciella. Den normala känslan brukar vara den av lätt panik och jag brukar sällan känna mig så förberedd som jag själv önskar. Ena stunden sitter man och fikar innanför världens snöstorm och tänker att triathlon är minsann långt bort jag tar en kaka till tack och nästa stund ligger man där i vattnet och tänker att jämrans vad tiden går fort och julen varar inte alls ända till påsk längre.
I år var det dock känslan av tillförsikt som präglade mig inför gårdagens lopp i Lissabon International Triathlon. Trots att jag är notoriskt segstartad tidigt på året så har jag känt mig ovanligt stark och rapp.
En av mina grundfilosofier är att det är viktigt att våga vara 50 procent under delar av året för att ha chans att kunna prestera på 100 procent vid något enstaka tillfälle under säsongen; om man nu inte vill vara en sådan idrottare som alltid presterar på 75 procent. Året runt.
Och det ska gudarna veta att det finns många sådana stackare. Det är de som ”vinner” träningspass under en gråblek januarimorgon eller som inte kan slappna av ens under julbordet i rädsla av att tappa deffen. Problemet är att samma personer inte är ett dugg bättre i juni (om de ens orkar hålla i ända dit) än i januari och att de är precis lika bra på tävling som på träning. Mediokra alltså….
Eftersom jag körde Ultraman i slutet av november så tog jag det rätt lugnt i december. Jag simmade regelbundet men ostrukturerat och joggade med kompisar. Sedan fick jag min första förkylning på 14 månader över julhelgen och någon gång runt nyår så började jag att träna mera planlagt. Dock var det långt ifrån full triathlonträning eftersom min tanke med året är att vara grym i slutet av augusti och då handlar det om att träna rätt saker vid rätt tidpunkt och att ge prov på tålamod (i.e låta "januarivärldsmästarna" hållas..)
Därför var egentligen hela januari och februari månader där jag simmade relativt mycket, sprang ofta (men vare sig överdistans eller fartpass) och körde mycket funktionsstyrka och postural terapi.
Efter masters-SM i början av mars så lyfte jag träningen ett par hack och med över 20 års aerob bas så dröjde det inte många veckor innan jag började känna mig riktigt vältränad igen. Och med nästan fyra veckor i USA, varav hälften på hög höjd, så började allt falla på plats och under förra veckan så visade de träningstester som jag gjorde att motorn nu är väldigt stark men att det krävs mera specifik tempo- och fartträning för att få ut effekten ur motorn.
Därför låg jag i vattnet igår och kände mig helt avslappnad och tillfreds med mitt läge trots att startfältet var av hög internationell klass.
Jag simmade väldigt bra från start ! Jag hade inga problem med att ligga på tätkillarnas fötter och jag kunde enkelt täcka luckor som blev. Det var som vanligt 500 hetsiga inledningsmeter men när jag hittade min gubbe så satt jag enkelt med och hade fullständig koll.
Växlingen fungerade fint och vi var ett stort gäng ut på cykeln; bland annat Marino van Hoenacker (Hawaii-femma, IM-vinnare, VM-medaljör), Paul Amey (världsmästare i duathlon, WC-vinnare, olympier), Jimmy Johnsen (Europamästare-06) och en bunt andra potentater. Cyklingen startade i ett rasande tempo och jag låg runt 350 snittwatt under den första hälften av loppet. Vi körde fyra varv på en vändpunktsbana och man hade stängt av en hel motorväg för vår skull. Vändpunkten var på toppen av en kilometerlång backe och jag fick slita hund under varje varv för att hålla kontakten och det kostade mellan 500 och 550 watt varje gång vi skulle upp. Jimmy Johnsen hade kört från start och vi var en större grupp som höll samman inom draftingreglerna. Trots att jag inte kört någon egentlig pace alls på cykeln så tycker jag att jag hade mycket bra driv i benen. Jag har modifierat min sittställning en aning inför säsongen och jag är väldigt nöjd med resultatet.
Ut på löpningen var det tydligt att jag inte har farten riktigt än. Paul Amey som är en av de bättre triathlonlöparna i världen satte 30 sekunder på oss under den första kilometern när han ensam tog upp jakten på Johnsen! I slutändan satte han egentligen ”bara” ytterliggare två minuter under de resterande 20 kilometerna så det var uppenbart att han ville göra ett intryck direkt. En brasiliansk triathlet var också rapp i benen och gled iväg medan jag tog en lång rygg på van Hoenacker. Efter två varv gick jag förbi honom och var uppe på fjärde plats med vittring på Johnsens tredjeplats men mot slutet fick jag släppa en snabblöpande portugis förbi mig och jag fick nöja mig med femteplatsen, ca tre minuter bak vinnande Amey.
Jag sprang den avslutande halvmaran på 1.13 vilket är OK men bra mycket långsammare än när det finns trimmade ben och snabba fötter.
Och på tal om fötter….Jag valde att inte ta på mig strumpor för att spara tid i växlingen och det är alltid ett vågspel. Nu var underlaget ganska hårt med gatsten, kurvor och knöliga vägar så fötterna tog lite stryk till slut. Men det är det enda som känns jobbigt idag. Allt annat är hunky-dory!
Resultat finns på www.lisboatriathlon.com. Som man kan utläsa så var ju cykelbanan lite kort; enligt uppgift 85 km istället för 90.
Tilläggas bör ju att placeringen egentligen inte är något att skriva hem om men det var jämnt mellan första och sjätte plats och min insats bådar gott framöver.
På bilden är det jag och Ted som njuter av gryningssolen!
Att åka världens långsammaste hotellhiss och så halvvägs ned så kommer hela barnfamiljen in.... med en treåring som så fort dörrarna stängs avlossar en skrällande tiosekunders hostattack av digerdöden.
Jag försökte hålla andan hela vägen ned till receptionen.
Och svimmade nästan på kuppen...
Sjuka barn borde hållas i reservat eller i karantän till dess att de inte är dreglande bakteriehärdar. Som dessutom ska slicka på allt som kommer i dess närhet. Inklusive min arm.
Själv var jag givetvis aldrig sjuk som liten.
Jag sitter och avnjuter en mörkaste kopp java på hotellfrukosten. Det här kaffet är svartare än Portugals koloniala samvete. Svartare än det svarta i Thåströms "Black Jim". Svartare än det svartaste svart i Rolling Stones "Paint it black" eller Leds "Black flag".
Jävligt svart helt enkelt.
Och resten av buffén är också helt överdådig. Portugisisk matkultur i sitt essä. I all anspråkslöshet har de dukat upp den ena läckerheten efter den andra. Och bröd i mängder. Jag får använda mig av monumental viljekraft för att inte slänga mig över vaniljbakelser och små små små delikata petit choucher. Risken är att jag skulle gå överstyr och bli som Monty Pythons Kreosot Man och att en enda liten "wafer thin chocolate mint" kunde bli min undergång....
Så jag har nöjt mig med två skivor russinbröd. Delikat givetvis. Och det efter att ha inmundigat ett fartygstonnage av frukt, ägg, grönsaker och youghurt.
Jag hade tagit en bild på buffén om jag inte hade varit så förbannat mätt.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 | 23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
|||
|