Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Jonas Colting - 5 mars 2008 00:04

Nu säljer jag min Quintana Roo Typhoon!

Gå in på www.happymtb.org om ni är intresserade. It´s a winner....

Av Jonas Colting - 4 mars 2008 15:17

Här kommer två bilder som lite bättre beskriver storheten hos dessa två herrar..

Den ena är på Clas som är dagar ifrån att sätta svenskt IM-rekord i Roth; tydligen ska han bara vässa muskeltonusen på gymmet först:)

Den andra bilden är på Björn i IM Nya Zealand 2004 när han cyklar typ 25 minuter fortare än någon annan och slutar trea i mål.

Av Jonas Colting - 4 mars 2008 14:52

Det är verkligen tråkigt att 150 pers satt och väntade på mig i Boråshallen idag!

Tyvärr så säger mina bokningsuppgifter den 5 mars och inte 4 mars och det får bokaren ta på sig. Det förringar ju inte förtretet för de som gjort sig mödan att ta sig dit.

Återigen, jag är ledsen för er skull!

Det verkar som om vi nu hittat ett ersättningsdatum istället. Den 6 maj.

Jag hoppas att vi kan träffas då istället!

Av Jonas Colting - 4 mars 2008 02:03

...och så har Clas, Björn och jag som vana att sova otroligt mycket och inte slösa bort tiden på att surfa Internet mitt i natten...Viktig poäng.

Av Jonas Colting - 4 mars 2008 01:23

Tävlingsresultat är ju den bästa indikatorn på huruvida träning, filosofi och livsstil varit ett framgångsrikt koncept eller inte. Och då är det ytterst förvånande att man i hela den svenska triathlonorganisationen har ett så lågt intresse av att dokumentera och bearbeta de erfarenheter av ovan nämnda faktorer.

En dokumentation som kan ligga till grund för en ”alternativ” väg till framgång för alla de gryende ungdomar, juniorer och U23-triathleter i Sverige som inte vill tränas enligt formulär 1A och det här evigt tröttsamma och nästintill autistiskt repetitiva fokuset på kort distans, drafting.

Och det kanske man har? Vad vet jag? För vi har ju faktiskt haft väldigt duktiga triathleter i exempelvis Lena Wahlqvist (2 IM-segrar + VM-medaljer + topp 10 Hawaii), Joakim Willén (OS 2000 och mycket annat, tyvärr bara satsandes på kort distans då jag tror att han hade blivit en fantastisk IM-atlet) och Jonas Djurback (..som tillsammans med Jocke kört typ en miljon Världscup-tävlingar; missade precis OS 2000 + 04) och som alla givetvis äger värdefull insikt i vad som krävs för att tävla på internationell nivå.

Men när man nu genom förbundets regi sedan flera år initierat och genomfört en mängd olika träningsutbildningar i flera steg så har man självklart byggt ett värdefullt fundament för kompetens och resurs som ska verka på både nationell, distrikts- och klubbnivå. Mycket bra! Men på vilken kunskapsbas har man baserat utbildningarna? På vilken empiri och med vilka parametrar mäts detta? Jag har faktiskt frågat och inte fått något bra svar….

Men en sak är säker i alla fall. Inte någon gång eller i något fall har de tre i särklass bästa och mest meriterade svenska triathleterna under hela 2000-talet blivit tillfrågade att samla sina erfarenheter där träning, utveckling, filosofi, livsstil och empiri dokumenterats och sammanställts.

Jag pratar alltså om Björn Andersson, Clas Björling och jag själv. Vi tre har gemensamt svarat för i princip samtliga internationella resultat av rang (på seniornivå givetvis..) sedan 2001 och det finns en mängd intressanta och gemensamma aspekter hos oss som kan vara av intresse och som jag upplever har varit avgörande för framgång.

Hade man bemödat sig med att exempelvis intervjua Björn så hade man kunnat lära sig att fysiken att bli världens bästa triathloncyklist inte kommit från något puttenuttigt testcykelpass i veckan med lite lätt distans på helgen i klunga med fika på mitten.

Det är snarare en fysik som utvecklats genom ett otal 70-100 mila veckor på cykeln i ur och skur. Solo. Och gärna i tempobågen. Och han hade kunnat berätta om hur han under sin studietid gick upp klockan 04.00 vissa vintermorgnar för att ha tid att köra tillräckligt lång distans.

Och att kunskapen att kunna varenda liten detalj kring mekanik, aerodynamik, och material kommer ifrån att passionerat nagelfara varenda tidskrift och Internetsida som finns i ämnet och att innan någon sjysst sponsor kommer och ger en någon cykel (som vissa i Sverige tycks tro att man är berättigad till bara för att man kommit topp-5 på en Sverige Cup-tävling. Eller är tjej..) så sparar man sina egna pengar och köper den bästa cykeln man tror sig behöva. I Björns fall en Hotta från England när han var 16-17 år.

Björn hade också kunnat berätta om hur han i regel simmar 2x2000 meter i veckan och det räcker för honom för att simma med täten i varje tävling.

 Och att han s-i-m-m-a-r varje meter med 100%-ig teknik och inte ödslar tid på pussysimning med paddel och dolme där man i regel bara lurar sig att man är bra.

Hade man frågat Clas hur han lärde sig att springa IM-maran på 2.42 eller köra IM på 8.15 så hade han kunnat berätta om de sex Epic Camps han kört eller om hur han ägnade två månader åt att sova i en husbil medan han och Gordo Byrn (www.gordoworld.com) tränade sig kors och tvärs över USA från väst till öst.

Han hade kunnat berätta hur han gick från att vara nybörjare till att köra sin första IM på 9.06 till att bli professionell 18 månader senare och att det var resultatet av passionerad, hård och kontinuerlig träning utan barriärer kring prestation och förmåga.

För egen del kan jag berätta att reglerna som man tror styr träning och prestation bara hittats på av teoretiker utan förankring och som inte kan appliceras på triathlon.

För vad är förklaringen att mitt bästa intervallpass sommaren -05 kom på en onsdag där jag sprungit 2.30 på måndagen och två pass med totalt 2.40 på tisdagen. Och därtill annan träning?

Eller att mitt bästa cykelpass någonsin kom dagen efter 26 mil i regn?

Eller att starkaste terränglöptest kom efter tre dagar av monstervolym?

Go figure…Eller inte. För det känns ju säkrast att vila dagen innan ett intervallpass. Och dagen efter också. För säkerhets skull…Så står det ju i "läroboken"........

Vad vi alla tre har gemensamt och vad som också därvid skiljer oss från många övriga är att vi tränat oss själva. Vi har INTE låtit oss fållas in i en mall med förutbestämda regler. Vi har visserligen haft rådgivare och vi har bollat mycket idéer sinsemellan men i slutändan är det vi själva som styrt träning, träningsort och tävlingar. På gott och ont. För vi har också alla tre tvingats stå för våra respektive tillkortakommanden och brottats med tvivlets vedermödor.

Och det har gjort att vi utvecklats och tvingats till revidering och analys av våra svagaste länkar.

Vi har också alla tre varit helt fokuserade kring triathlon och den livsstilen och vi har inte puttrat runt i någon trygg hemmiljö, med halvtidsjobb och andra ok över axlarna som egentligen bara stjäl tid och möjlighet.

Vi har alla tre rest extensivt och tränat på en mängd olika platser och med en mängd olika stimulerande grupperingar av människor.

Vi har också lyckats hitta en affärsmässig vinkel på vårt idrottande där vi alla tre har enskilda företag. Jag som är äldst och har haft längst startsträcka har utvecklat några extra ben till verksamheten med skrivande och föreläsande som tar udden av den ekonomiska bördan av proffstriathlon.

För vi har alla tre varit fattiga. Väldigt fattiga. Och skyddsnäten är dåliga. Jag vet att jag suttit på LAX i Los Angeles med Björn där vi tillsammans på våra konton kunde skrapa ihop så mycket pengar att vi kunde käka middag men inte mycket mer…Skit i det…. Det blir bättre. Tron på att det kommer att gå. Drivkraft.

Vi tre har också haft ett uttalat fokus på lång distans och Ironman men vi har på den träningen också varit väldigt konkurrenskraftiga på andra distanser också, i synnerhet i Sverige där exempelvis Björn vann SM på kort distans typ fem gånger i rad och kan cykla ifrån vilken klunga som helst.

Kan man göra ett flertal utbrytningar från en ledarklunga i cykel-SM trots hjulproblem med uppkörningar så kan man också hålla vilken triathlonklunga i världen bakom sig…

Och jag törs säga att det inte finns många löpare i Sverige överhuvudtaget som kan springa ifrån en frisk Clas Björling över en kuperad terrängbana. Ju längre desto bättre givetvis…

Själv vann jag ju SM på kort distans i år och hade den bästa löpsplitten på sprint-SM när jag kom tvåa. Efter Björn. Och det mitt i intensiv distansträning.

Och för de läsare som tror att man har en stark ekonomisk garant genom förbundet när man som jag, Clas och Björn satsar på lång distans kan känna sig lurade.

Eftersom jag uttalat satsat på officiella mästerskap har jag fått vissa tävlingar betalda (resa, anmälningsavgift och viss kost/logi) och kanske 10-20000 kr per år under vissa år som träningsbidrag. Det, och möjligheten att åka på helgläger till typ Falun men jag passar i regel eftersom jag kategoriskt vägrar campingstuga. Med de förutsättningarna har jag haft det överlägset bäst förspänt av oss tre. Clas har väl också fått något VM betalt liksom Björn samt ett läger till Sydafrika i fjol. Det och andra förbundstävlingar genom åren. Och så helglägren…

Men det är inte så att man kan kvittera ut en klump pengar vid årets början för att åka till Nya Zeeland exempelvis. No sir…Det får man finansiera och planera själv.

Och det förvånar kanske många när jag säger att jag betalade resa och boende själv till EM i juni som jag kom tvåa på. Och att jag när jag kom fick en faktura av förbundet på startavgiften. Men sådana är förhållandena och vi har lyckats att hitta både finansiella och personliga möjligheter genom vår egna försorg och det har gjort det möjligt för oss att bedriva våra respektive satsningar.

Vi har också trott på våra möjligheter trots oortodoxa och ifrågasatta metoder och trots fysiska begränsningar. Björn fick ta otroligt mycket kritik för sin cykelposition och sin tunga utväxling innan han visade att det faktiskt fungerade och att han kunde cykla ifrån vem som helst. Clas simmade katastrofalt i början men lät sig inte nedslås utan jobbade på sin svaga länk samtidigt som hans starkaste länk också blev bättre. Jag har jobbat med min egna oförmåga och min ganska begränsade talang och på sikt har det blivit rätt bra faktiskt.

Och det är lite av poängen i det här och för övrigt en av de centrala budskapen i många av mina föreläsningar. Nämligen att man växer av att möta motstånd och att med ett vetgirigt kunskapssökande och en stark och tydligt formulerad drivkraft så kommer man att utvecklas och växa.

 För mycket skyddsnät, för mycket trygghetsnarkomani, för mycket mammas köttbullar, för mycket ängsligt vridande på huvudet för att kolla vad alla andra gör och för mycket lull-lull där man glömmer att se skogen för alla träden är hämmande och ens inneboende potential kommer aldrig att uppfyllas. JFT, som en god vän till oss tre brukar säga. Just Fucking Train.

Sedan har vi intuitivt förstått att belöning och support (sponsorer, tävlingar internationellt etc) kommer av prestation och inte i omvänd ordning. Många är väl de som först velat ha de "rätta" förutsättningarna för att sedan då kunnat satsa och aldrig fått röven ur vagnen för att de aldrig fattat att när drivkraften är tillräckligt stark så satsar man ändå och skiter i förutsättningarna. Återigen; vem cyklar klockan 04.00 om dagen i övrigt inte bjuder tid?

Så för att knyta an till min första post i ämnet så har de gemensamma nycklarna till framgång för oss tre varit;

Kontinuitet

Passion och hängivenhet

Individualism

Tidig tro på vår egna förmåga

Ingen "hade jag bara haft" eller "om jag bara fick" ursäkter

Egenansvar

Kreativitet

Viljan att chansa, att försöka

Kunskap; baserad på trial and error

Förmåga att lära av misstag

Och det är alla de ovanstående faktorerna som också gör att vi fortsätter att lära oss och fortsätter att utveckla oss. Det är därför som Clas efter sin kamp med Epstein-Barr kommer med ett nyfunnet perspektiv på sambandet mellan träning, hälsa och stress och har sina bästa lopp framför sig. Det är också därför som Björn fortsätter med den ena stora 80-mila veckan efter den andra med 40 i snitt på cykeln samtidigt som han oförtrutet jobbar på sin löpning. Allt för att en dag få till grymma löpningar efter sina grymma cyklingar och bara vara, ja, grym!

Och det är därför som jag kommer att fortsätta att träna med intuitionen (läs, veligheten) som främsta riktmärke och förhoppningsvis springa fortare än alla andra på lång-VM i sommar och inte minst fortsätta att reta gallfeber på många som hellre tycker att man ska knyta näven i fickan och sedan dö av hjärtinfarkt än att, gud förbjude, ge uttryck för en provocerande åsikt.

Och jo, jag har faktiskt blivit tillfrågad att skriva något om utveckling och elittävlande. Och detta är en del av det. Som en botgöring för att jag missade ett obligatoriskt helgläger i förbundets regi. I campingstugor….


För er som vill läsa en mer triathlonspecifik beskrivning av Clas och Björn så skrev jag ett hyggligt humoristiskt inlägg på Slowtwitch för några år sedan när killarna var tvåa och trea på IM Nya Zealand. Kan vara värt att läsa för den som vill ha mera bakgrund...

Finns på;http://forum.slowtwitch.com/gforum.cgi?post=84846;search_string=short%20story%20about;guest=26706048&t=search_engine#84846

Funkar inte länken får man gå in på www.slowtwitch och så Forum/Triathlon och söka på "short story about"


Nedan en bild på oss tre under Epic Nya Zealand -06 samt en av våra gemensamma kompisar, Gordo Byrn, som haft ett direkt inflytande på oss alla tre och som bjudits på ett "svensk kit" bestående av en landslagströja, choklad, Craftkläder samt Absolut.  Notera i högerkanten Hawaii-vinnaren Scott Molina med sin egna tröja med "Sweden Sweden" på....

Av Jonas Colting - 3 mars 2008 19:11

-Lina skriver bland annat; Jag förstår att pulsen varierar när du springer i terräng och att pulsen inte är det viktiga utan styrka, rörelseekonomi,teknik och funktionalitet ligger i fokus mycket syftat till bålens stabilitet och kärna i det hela. Men jag är nyfiken på hur låg din puls är när du springer dina distanspass.

Svar: Min typiska puls på distansträning är 135-137 i snitt med ett spann på 120-150 med den högsta pulsen i branta backar där jag ändå bara trippar fram. Är jag för otränad så går jag upp...

Och din australiensiska kompis hade helt rätt känsla för det här med bål, vad och träningsfilosofi...

-Henrik H skriver; Jag skulle gärna vilja veta mer om din tidiga "karriär" Hur tränade du då? Har du alltid varit intresserad av sport? Vilken grund hade du när du valde att satsa på en så konditionskrävande sport?

Svar: Jag var simmare och tränade ganska mycket mellan 12 och 18 års ålder innan jag började med triathlon. Mer om detta i ett senare inlägg.

-Bo skriver;

skoj med djupdykning i triathlonlära! Men anledningen till att man inte springer mer än vad man gör är ju att man ständigt blir skadad, trots den låga hastighten. varjefall jag.

Svar: Min erfarenhet är att det inte är de renodlade distanspassen i terräng som skadar. De snarare bygger upp och stärker på sikt. Det är den halvhårda, halvlånga och dagliga eller semi-dagliga löpningen i stadsmiljö samt odisciplinerade intervallpass som egentligen skadar....Eller så kanske du inte springer så långsamt som du tror på distansen och behöver sakta ned än mer..?

Jocke Berggren skriver; Tycker också att det är lite snedvridet när det simmas 6-7 pass/vecka på gymnasiet och springs 2 pass/vecka. Det är visserligen nödvändigt att kunna simma bra för att vara med i förstaklungan men till vilken nytta om man ändå står som en telefonstolpe i backen när löpningen börjar?

Svar: Absolut snedvridet och jag ska utveckla det än mer. Det är visserligen viktigt att kunna simma bra men triathlon är en sport med tre discipliner och att vara med upp ur vattnet är bara intressant om man kan cykla med en förstaklunga och sedan springa bra. Och sedan är ju förstås frågan hur man tränar för att simma fort i en triathlon? Uppenbarligen fungerar det bra för Björn Andersson att simma ca 2x2000 meter i veckan under träning och ändå hänga tätklungan i simningen i princip varje lopp han kör..

Patrik skriver; Simon Lessing sprang aldrig längre än 1 timme i sträck under 90-talet. Och det finns mer än ett sätt att flå en räv.

Svar: Jag vet inte exakt hur han tränade men jag vet att han hade med sig löpningen ända från barndomen och att hans träning i vart fall var betydligt mer balanserad än det som jag beskriver som en svensk trend där man ska simma ohyggligt mycket och mestadels köra kort och hårt på cykel/löpning. Exempelvis så cyklade Lessing under många år minst ett pass i veckan på +20 mil under stora delar av året. Jag har svårt att tro att han inte sprang längre sträckor också. Men alla är individer och fungerar olika. Jag skulle hellre vilja framhålla Mark Allen som kanske är den allra bästa triathleten genom tiderna och som var i princip lika bra på kort distans som på lång och som anammade en lång period varje år i sin grundträning med uteslutande aerobt arbete och styrka.

-Betraktaren skriver; En debatt i det här ämnet, mellan dig Colting och Michael Tonkonogi, skulle vara högintressant!!

Svar: Fysiologen på högskolan i Dalarna? Ja, teori är en sak och realitet en annan. Jag tycker att jag i det här fallet behärskar båda aspekterna hyfsat bra och triathlon är en oerhört specifik idrott som egentligen inte har någon motsvarighet bland andra idrotter i krav på komplexiteten mellan grenkrav, fart, styrka och uthållighet. Men visst, det skulle vara intressant! Tror du att han skulle tycka annorlunda än jag?

Elfo skriver;

Jonas


Har du någon erfarenhet av vad kvinnor föredrar:

Kort men hårt, eller lungt och långsamt?

Svar: Kvinnor föredrar män som kan stava till l-u-g-n-t din jäkla sopa:) Farten kan du bestämma själv, dra inte på dig en syreskuld bara hehehe

Nike skriver;

Ett inlägg om träning, och ett riktigt bra sådant! Kul att du kommer med tips om hur man ska träna som triathlet. Detta är något jag funderat en del på och diskuterat med träningskompisar. Visst är det långt och lugnt man ska springa? Då gör jag kanske lite rätt ändå =)

Svar: Ja, långt och lugnt. Bland annat. Och då finns också fundamentet för att springa kort och hårt. För ett komplext träningsprogram som syftar till tävlingsprestationer inbegriper ju båda delarna i olika proportioner.

Av Jonas Colting - 3 mars 2008 18:59

Uppenbarligen finns det ett stort intresse för de tankar kring träning i allmänhet och löpning/triathlon i synnerhet.

Detta har inspirerat mig så att jag ska tillfälligt dra ned på det mer lustfyllda skrivandet med kravlöst häckel, hån och ironi till förmån för det mer nyttifierande och upplysande.

Strax kommer ett inlägg med svar på frågor och klargöranden samt nyanseringar ifrån det första inlägget i ämnet.

Senare under kvällen så kommer ett inlägg som heter "Dokumentation och utveckling, what´s making us great?" och vad det handlar om får ni se...

Senare under veckan kommer en vidareutveckling av den "cliffhanger" som avslutade det första inlägget; om faran med simträning och vådan av stress etc....

Vidare kommer jag att under några senare inlägg ge er en tillbakablick på min egna karriär och vad jag lärt mig, samt eventuellt glömt bort, under årens lopp..


Av Jonas Colting - 2 mars 2008 22:38

Ni som inte har TV4 Film och inte precis såg filmen "Paper Moon" med Ryan och Tatum o´Neal missade någonting...

Skapa flashcards