Senaste inläggen

Av Jonas Colting - 2 mars 2008 21:43

Nu finns det PDF´s för två Colting Camps att beskåda på www.colting.se

-Dels simcampet som jag och Pär Hyss kör den 14-16 mars och som kommer att bli en toppenhelg! Vi stänger anmälan om någon dag så passa på er pronto.

 -Colting Camp den 5-8 juni i Borås.

Där blir det fyra späckade dagar av träning, teori och allehanda umgänge. Vi har ett avtal med Scandic Hotell så det blir riktigt hög klass på boende och mat.

Anmäl er på colting@telia.com

Av Jonas Colting - 2 mars 2008 17:41

Jag här länge varit skeptisk till hur merparten av den ”kommande” generationen av svenska triathleter tränar. I synnerhet de som fostras eller präglas av olika instanser av organiserad träning i förbundets regi som triathlongymnasie eller triathlonhögskola. I mina ögon verkar det finnas ett allvarligt systemfel och detta speglas framför allt i förhållandet till löpträning.

Man springer helt enkelt för lite, för sällan och för kort!

Det påståendet ifrån min sida har flera bottnar. Dels är det uppenbart att svenska juniorer och yngre seniorer i de flesta fall har en gemensam svaghet och det är löpningen. Nästan alla som slussas genom förbundets ungdoms-, junior och U23-verksamhet i olika sammanhang har en oproportionerligt svag löpning, i synnerhet kontra simförmågan som alltid verkar högprioriteras genom både långa, många och hårda pass. Att simma tvåtimmarspass verkar vara något som många duktiga 20-åringar klarar i sömnen men springer man över en timme är det i princip förenat med livsfara….

Det är också uppenbart för mig att ordet ”kvalitet” inte alltid tolkas på rätt sätt i de här sammanhangen. Kvalitet verkar förknippat med fart, intervall och intensitet och om man springer långt och lugnt så är det alltså raka motsatsen.

För mig handlar kvalitet på träningen om att tränas syftesinriktat och att förstå den röda tråden i träningsprocessen och att identifiera de svaga länkarna i en kedja samt att identifiera de nyckelpass och den kärnverksamhet som utgör fundamenten i en utvecklingsprocess. Det handlar alltså inte om att springa hårt, snabbt och intensivt utan snarare att springa rätt, smart och kontinuerligt. Och det är inte samma sak. För när man kan träna mycket och ofta av det som bygger bas och som innebär en relativt låg risk så kan man också bibehålla den absolut viktigaste ingrediensen i ett framgångsrikt träningsprogram; kontinuitet.

Översatt till konkret träning så kan man under vilken given fyradagarsperiod som helst koncentrera sig på ett hårt löpintervallpass under dag två där man vilar både dagen innan och efter ifrån löpning och kanske också under den fjärde dagen; det kanske blir 15 kilometer eller så totalt under den perioden.

Eller så kan man, som jag skulle rekommendera, springa 80 kilometer eller mer under samma period genom att köra dagliga terrängpass där både naturlig styrka, funktionalitet och snabbhet tränas. Såvitt jag förstår är det ytterst få, om någon, i de nyare kullarna av svenska triathleter, som tränar efter den senare modellen. Och jag vill inte på något sätt vara kategorisk eller fördömande och inte heller alltför säker på min sak för det finns givetvis undantag.

Jag har dessutom den djupaste respekt för alla i svensk triathlons organisation som på något sätt jobbar med andras träning och utbildning och vill absolut inte förringa eller förminska deras engagemang eller metod. Men jag både känner och upplever att man under många år verkar ha anammat en filosofi, framförallt rörande löpning, som ligger långt ifrån vedertagen empiri när det gäller löpning och långt ifrån min egna erfarenheter av att utveckla sitt triathlonkunnande i allmänhet och sin löpförmåga i synnerhet.

Givetvis så kommer jag att bli halshuggen i vanlig ordning och få klä skott för allehanda kritik med det underliggande budskapet i frågan ”är du så jävla bra själv då?!” (f ö en rolig referens ifrån Riskradion i P3, 1989 nånting om det är NÅGON som kan erinra sig det programmet..)

Och svaret på den frågan är; ja. Om det är något som jag är stolt över i min triathlonkarriär så är det min förmåga att förvalta och utveckla min ganska ringa talang för löpning till ett vinnarvapen och en styrka. Och där finns mycket att lära för den som ser bortom prestigens horisont.

Det måste finnas ett skäl att jag som 34-årig långdistanstriathlet, bara sex dagar efter ett superhårt lopp på EM där jag springer 20 km på 1.06, springer ifrån alla kortdistansare över fem kilometer på sprint-SM. Och att det är jag och Clas Björling, som är de bästa triathlonlöparna i Sverige. Oavsett distans.

Anledningen är inte att jag är en överlägset talangfull löpare utan för att jag har utvecklat en synnerligen effektiv teknik, rörelseekonomi och löpstyrka genom år av strukturerad distanslöpning i terrängen. Och det är precis vad löpning i triathlon handlar om; styrka, ekonomi, funktionalitet och teknik. Fart är underordnat. I alla fall i den bemärkelsen att fart är den begränsande faktorn i en triathlonlöpning. Men detta är en insikt som verkar ha gått väldigt många förbi.

För hur kan man annars förklara att man nyligen kunde läsa på Erik Strands hemsida att han precis sprungit två timmar i sträck för första gången i sitt liv?

Läs igen. Han har alltså inte innan det passet sprungit två timmar i sträck! Och då talar vi om Sveriges bästa U23-triathlet som både slussats genom triathlongymnasie och nu på triathlonhögskola. Och inget ont om Erik som jag respekterar och tycker om och som med största säkerhet går en mycket ljus framtid till mötes. Men, han verkar ha haft dåliga rådgivare under de senaste åren. För hur kan man annars förklara att en snart 22-årig elittriathlet med fokus på kortdistans där löpning verkligen är make or break, inte förrän nu genomför ett av de mest fundamentala träningspassen för löpstyrka och kapacitet?

Och man kan komma med vilka ursäkter som helst som exempelvis att man ska skynda långsamt eller att Eriks fokus ligger på olympisk distans men det håller helt enkelt inte.

En dåligt initierad person skulle här peka på att Erik redan är en bra löpare och visst, han är hygglig på nationell nivå men poängen är att han säkerligen är långt ifrån den löpare han skulle kunna vara och det är tråkigt för både honom själv och svensk triathlon. Vidare kan säkert någon erinra sig att Erik hade bättre löpsplit än jag på olympiska SM (som jag vann) men om det då var hans huvudmål för året (och specialdistans) var SM för mig en perifer tävling veckan innan en Ironman och två dagar efter en sjutimmars-dag träning. Och man springer inte fortare än vad man behöver när man leder....

Återigen, mitt inlägg handlar inte om Erik specifikt utan om en modell av träning och ett synsätt som verkar prägla stora delar av svensk triathlons junior och U23-verksamhet.

Se bara på de många framgångsrika exemplen av Lydiard-träning där hans adepter var 800- och 1500 meters löpare som alla sprang upp mot 35 lugna mil i veckan under sin basträning och som kom att vinna ett otal olympiska guld där det verkligen krävdes snabbhet. Eller en normal träningsvecka för en hygglig banlöpare över 5- och 10000 meter. Jag gissar att man sällan springer kortare än 15 mil under många veckor över året. Så varför skulle man som triathlet inte förankra sin löpträning enligt de premisserna? I synnerhet som man har 1.5 kilometer simning och 40 kilometer cykel i kroppen när löpningen börjar om man begränsar sig till olympisk distans. Återigen;

Styrka

Rörelseekonomi

Teknik

Funktionalitet

Och det är precis vad man utvecklar under åtta till tolv veckotimmar på kuperade stigar, spår och leder i skog och mark. Inte på ett program med missriktad ambition att fokusera på ”kvaliteten” Det är som att spritsa grädden på en tårta som man inte ens bakat än……

När jag började med triathlon så gick jag från att springa en halvmara på 1.33 till att som 19-åring springa halvmaran på 1.16 (Karlsborgsjoggen; april 1993) och samma år göra 1.20 på 20 km under medeldistans-SM. Jag var sparsam med intervaller men hade redan från start i min löpträning lugna tvåtimmarspass i skog och mark. De var absolut avgörande för min utveckling. För jag är mer ”run challenged” än vad många tror; +80 kilo med dålig naturlig fart samt begränsad rörlighet. Alltså, helt medelmåttig och medioker utan rätt träning och långsiktighet.

Och den modellen har jag tagit med mig under åren och fortsatt att förfina och sofistikera; bygg mer löpstyrka genom terrängdistans och sätt touchen med tydligt syftade intervaller.

Använd också terrängen till fart och teknik. Nedförsbackar är naturlig fart och det snabba steget och koordinationen kommer per automatik.

Det känns som om väldigt många tränar tvärtom mot vad jag skulle rekommendera; massor av simning och mycket begränsad löpning som när den utförs ska vara snabb och hård.

Gör tvärtom! Simma kort och hårt och spring mycket, långt och lugnt. Simning är värdelöst att träna för mycket av vilket jag kan utveckla i ett annat inlägg.

Jag skulle dessutom kunna skriva mycket mer om ämnesomsättning, kroppskomposition och hormonell stress vilket i högsta grad påverkas av den träning som man anammar och hur det i sin tur påverkar både vår hälsa och prestation på sikt.

Nu har mina tankar kommit lite huller om buller i det här inlägget men försök att förstå andemeningen. Och till skillnad från mycket annat som jag skriver på bloggen så är detta inte avsett att häckla, håna eller ironisera över någon utan som ett inlägg av konstruktiv karaktär som förhoppningsvis kan få någon att se ljuset i tunneln och verkligen hitta sina löparben!

Och vid Gud, det behöver svensk triathlon…..

Av Jonas Colting - 29 februari 2008 00:32

Här är två exempel på bilder ifrån sessionen med YaYa Productions och fotograf Filip Cederholm.

Och det finns mycket mer; you ain´t seen nothin´yet...

Av Jonas Colting - 28 februari 2008 00:16

Jag vill initiera en enad front mot illitterat och intellektuellt kastrerad media i allmänhet och den språkliga inflationen i vårt samhälle i synnerhet.

Och jag måste blogga om det. Nu.

Detta trots att jag precis kört 40 mil i mörkret från Stockholm och fotat en hel eftermiddag och spänt både bringa och buk under Starsky&Hutch- influerat utstötande av mantra "do it do it do it!" samt presterat mina bästa blue steel poser. Dessutom sprang jag ett av årets bästa pass i morse när jag råmade runt på Djurgården varpå en stunds kontemplation i Scandic Anglais spa kändes befogat. Tyvärr hade jag inte kameran tillgänglig när jag frossade i vardagslyx för det hade ju säkert kunnat reta någon avundsjuk socialdemokrat vilket ju alltid är roande.

Hursomhelst, back to topic; surfa in på www.aftonbladet.se.

Där kan man precis läsa i "just nu"-rutan längst upp om ett beklagligt skottdrama i USA där "skytten tog självmord" Läs igen. "Skytten TOG självmord".

Se där resultatet av 20 års vänsterflummig grundskola med andra värderingar än kunskap...Om den satans webbredaktören, som säkert just är någon osnuten 21-åring som tycker att Harry Potter är den bästa bok han aldrig läst, möjligen ser det här så kan jag upplysa om att någon antingen begår självmord eller tar livet av sig. Idiot!

När jag ändå har ångan uppe vill jag kverulera kring det faktum att så många verkar ha problem med meningar som "hon sade till hennes barn..." när man egentligen avser barnen till "hon" i meningen och där det följdaktligen ska vara "hon sade till sina barn" Och så vidare...Syftningsfel i största allmänhet är ohyggligt enerverande när man läser detta i text.

Jag stör mig också på offentliga personers, och företrädesvis lagidrottares, oförmåga att använda ordet "jag" istället för "man".. Man känner si och man känner så och man längtar till en det ena och man känner å det andra...

För helvete, vem är man? Se där kollektivets faror där individen förminskats och förringats till självutplåningens rand. Använd ordet jag! Om det nu tänks själv överhuvudtaget i hjärnor som aldrig läst mer än Travronden..

Avslutningsvis vill jag håna de som inte fattar skillnaden mellan "de" och dem" som i meningen "de gav bilnycklarna till de andra i gruppen som hade ansvaret för dem" och som bara glatt obekymrat skriver "dom, dom, dom.."

Dum. Dum. Dum.

Av Jonas Colting - 26 februari 2008 16:09

Nu har jag vaknat till liv efter två underbart mjuka sovande timmar mitt på blanka dagen.

Det har sina fördelar med att vara egenföretagare/dagdrönare/lebeman/proffstriathlet choose your pick...

Fast å andra sidan så ska jag soloköra till Stockholm nu så den tuppluren är i trafiksäkerhetens tecken. Säger vi väl.

Av Jonas Colting - 26 februari 2008 12:02

Nej fy fan vad det regnar. Hela tiden. Nu sätter jag på Ted Gärdestad. Det borde hjälpa. Mera sol och vind och skönt burrig 70-tals frisyr med polisonger ned till tänderna och poplinjacka. Bli mitt paraply Ted.

Av Jonas Colting - 26 februari 2008 11:10

..och så kan man alltid roa sig med att jämföra likheterna mellan John Malkovich, en av vår samtids bästa skådespelare, och Michael Stipe, sångare i REM.

De är så lika att Stipe hade kunnat spela Malkovich i "Being John Malkovich"

Av Jonas Colting - 26 februari 2008 10:53

Sommaren 1988 var en viktig sommar ur flera olika aspekter. Det var en sommar som jag spenderade merparten av i Kanada simmandes två pass om dagen. Dessutom blev jag förälskad. Två gånger. Först i en förtjusande simmarflicka som heter Laura och sedan i gruppen REM. Som Laura gillade. Och jag gillade Laura. Så jag gillade också REM. Men medan Laura försvann ut i periferin så behöll jag min fäbläss för REM och deras musik och album dyker upp till ytan ifrån glömskans arkiv every so often.

Skivan "Green" är skivan som snurrade 1988 och långt därefter och är fortfarande en solid lyssnarupplevelse. Men för några veckor sedan plockade jag upp ett album som jag av någon anledning inte lyssnat så mycket på. "New adventures in hi-fi" från slutet av 90-talet. Ett riktigt gediget hantverk med typiska REM-slingor av musik, röst och text.

Nu ska jag bara se om jag kan hitta Marillions "Clutching at straws" och ZZ Tops "Afterburner" också för att göra minnena från -88 kompletta... Det och alltför många tidiga simmarmorgnar och ungdomskärlek i motljus.


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se