Igår var en besynnerlig dag. Jag_kom_liksom_aldrig_igång....Jag tror att det började helt fel på morgonen när jag försatte mig i ett tillstånd av inaktivitet genom att konsekvent skjuta upp urpackning av bil samt allmän post-race aktivitet. Jag swiffrade exempelvis inte heller det minsta.

Träningsmässigt hade jag redan förlikat mig med tanken på en long overdue vilodag så inte ens det fanns som skäl att slita mig ifrån mystofflor och morgonrufs. Ett tag övervägde jag om ändå inte 2 timmars terränglöp; någon form av normträning för mig, ändå inte var på sin plats men jag sansade mig.

Så jag gick här hemma och mailade och ringde folk nästintill på måfå och gjorde enbart sporadiskt något nyttigt som att exempelvis sätta på diskmaskinen.

Och sedan gick det helt åt helvete när jag spontanbesökte bokhandeln i sta´n dit jag sökt mig, säkert som en följd av freudianska och dunkla undermedvetna drifter och behov, och genast insåg att Stieg Larssons tredje bok i Millenium-trilogin utkommit! Så den inhandlades raskt liksom det enorma fyndet "Sextusen kalla" av James Ellroy som häpnadsväckande nästintill skänktes bort i inbunden form för 25 kronor. Den boken är för övrigt uppföljaren till den enormt intressanta "American Tabloid" som är ett guldkorn av historiska associationer och personer från det amerikanska 50- och 60-talet. Jag läste den nu inhandlade boken på engelska under VM-veckan i Säter 2004 så det kanske är dags att läsa den igen och komma i mästerskapsstämning:)

Hursomhelst så blev det ju inget mer gjort den dagen och kvällen då jag har en egenskap att maniskt sträckläsa böcker från pärm till pärm. Stieg Larsson konsumerades sålunda från 17-snåret till strax efter midnatt då jag vimmelkantigt ramlade in hos Annika som själv var vimmelkantig efter att ha jobbat med sin C-uppsats i ett liknande maniskt tillstånd.

Så nu idag har jag frenetiskt och med en luthersk baksmälla av skam över min lättja och ineffektivitet, tagit ett ordentligt punggrepp på tillvaron kring being Jonas Colting. Med allt vad det innebär. Typ swiffrande och att raka benen. Exemepelvis. Och 2 timmars terränglöp. Som jag strax ska inmundiga.

Men det är så mycket som jag vill ha sagt och skrivet idag. Jag har samlat blogginlägg på hög i mitt inre och jag vill uttala mig förklemande om en rad saker. Inte minst svensk travsport och det fullständigt absurda inslaget i något av sportprogrammen för någon vecka sedan angående "krisen i svensk travsport" och det fåniga Elitloppet, ett evenemang som roligt kallades "världens största firmafest för losers" eller ngt sådant av Anders Timell i lördagens Expressen. Dessvärre pockar det dagliga sportandet och pulsmätandet på min uppmärksamhet så det får bli en bordläggning av den sågningen tills vidare.

Tack Ola Silvdahl för de här!

Igår vann jag den första deltävlingen i Svenska Cupen som gick i Hallstahammar. Charmig omgivning och en strålande sol gjorde det till en angenäm upplevelse i relativ bemärkelse. Kroppen kändes ju inte 100 procent fräsch och jag fick jobba under sista varvet på löpningen för att bli av med Johan Lundin som för övrigt är en riktig look-a-like med Belgiens Marino Vanhoenacker.

Lillebrors följde med upp så det var en roadtrip upp i mellanmjölkens land. Hallstahammar var för övrigt härligt präglat av sin sossiga folkhemsdoftande 50-tals bruksortskänsla med sirliga neonslingor i centrum för "bio" och "teater" och annat. Men det fanns mycket charm och vackra omgivningar och inget av den apatiska självdöd som man ser i andra gamla bruksorter som exempelvis Lesjöfors och Grängesberg. Jag är totalt fascinerad av sådana här små orter!

Tack till Joakim Axelsson för bilderna!

Här kommer då slutligen några få bilder från vårt camp..En mysbild från grillkvällen i Karlshamn som killarna i Karlskrona SS Triathlon så förnämligt arrangerade då det blev så kallt att jag fick krama Ted lite för att bli varm för Annika vill bara grilla korv:) Och så en bild från den första dagen där flertalet av oss poserar framför Onyx i Borås och så en bild från den vädermässigt miserabla dagen från Karlshamn där jag är i min Borat-utstyrsel och ligger lite efter klungan efter kissepaus, oj vad man fick jaga där:)

Lite samlade intryck då....

Orter som vi talade om men aldrig kom till: Esssslöv å Yssssta´

Orter som Ted gärna ville besöka: Yssssta´och Teckomatorp

Gammal är äldst: Örjan Sandler, 67 år, 5-faldig olympier i skridsko och många ggr VM-guld i triathlon i sin åldersklass, som minsann tog lika många tuffa dragningar i täten som någon av oss valpar:)

No pain no gain: David DaDuv Svensson som efter sex veckors träningsuppehåll med sjukhusvistelse och annat kunde hålla sig i skinnet i sådär 45 minuter innan han ville upp o "testa" kroppen i täten. Dag 2 försökte han gå loss på väg till Lund med sådär åtta mil kvar. Men han var stark hela vägen till Borås.

Stad med noll lokalkänsla: Lund. Ingen jävel vet vart något ligger.

Tourens "Breaking away": Pasi på väg mot Halmstad där han likt Dave i den klassiska cykelfilmen får rulle på en långsamt avancerande långtradare och-bara-försvinner-iväg.

Tourens fulaste: Sverigedemokraterna som delade hotellet med oss i Karlshamn (de hade tydligen riksmöte i Karlskrona..) En svensk version av trailerparktrash.

Jag hade twitchiga och krampande vader under kvällen igår så Annika fick massera på sitt karaktäristiskt hårdhänta och smärtsamma sätt (hon tycker jag är klen och gnällig så fort jag klagar över att det gör ont..) så det var inte självklart att hoppa ur sängen och förvänta sig ett snyggt löppass, ånyo två timmar TUFF terräng med nästan 500 höjdmeter. Men med en trippel espresso i tanken och David som uppbackning så kändes det förvånansvärt bra ändå. Jag var rätt trött de sista fem minuterna i sta´n och nu har jag en massa "aliens i vaderna"; Annikas uttryck för hur det ser ut som om det finns grejer som lever innanför huden då det rör och har sig därinne. Jag är som hämtad ur en John Carpenter-film helt enkelt; Jonas "The Thing" Colto. David hade det ännu värre uppe på Rya Åsar med en total leg-lock med onda ben överallt. Han ringde nyss efter att ha långsamt haltat hem. Det gör ont att ha kul!

Christopher Walken är på TV! Han är en genialisk skådespelare, kanske den bästa. Tillsammans med Tim Roth, Sean Penn, John Malkovich och Ted Åström. Han kan ju lufsa som små troll.

Under tiden som jag väntar på några sjyssta bilder ifrån Scandic Tour så att jag kan göra en liten update (hallå där ute var det INGEN som fotade..?) så fortgår träningen i oförminskad styrka här hemma. Idag var det onsdag och Protour i Borås (www.protour.se), vårt hemvävda  och lokala  cykelevenemang som varje onsdag drar horder av lokala cyklister till Statoilmacken i Fristad. Idag var vi 52 stycken som körde den 3 mil långa banan i lagtempoformat; det är det som gäller var fjärde vecka för i vanliga fall är det en spurttävling med sex stycken olika punkter att köra mot.

Jag körde själv som Team Solo då det är roligare att jämföra sin tid mot sig själv i framtiden. Eller ja, jag var nog mer Team Borat då jag hade mitt sjyssta Astanaställ från Craft; det kazachiska proffsstallet som känns väldigt mycket Borat.

Och så mycket lidande det var idag! Kuperad bana med knixar och motvind och en fuktig och alltmer kylig kväll med astmatiska förtecken och blodsmak samt en massa snor i hela fejset. Det var helt enkelt lite för jobbigt för att jag skulle uppskatta upplevelsen. Jag körde nog OK för jag slog alla lag utom ett men it was misery! Och det är väl det värsta med det här sportlivet; att det ibland gör så ont. Och paradoxen i att ju bättre man plågar sig desto mera möjlighet till framtida plågande ges. Men imorgonbitti så ska jag och David DaDuv springa min kuperade 2-timmarsrunda och det är faktiskt inget annat än berikande. Jag sprang den igår och jag kände hur härligt berikande den löpningen var för min syreupptagning. Jag bälgade på uppe på Rya Åsar till den milda grad att jag undrar om inte folk i närliggande områden blev snurriga av syrebrist ge-mig-mera-luft-att-andas-mina-lungor-är-törstiga-slurp-slurp. Det var för övrigt den första gången på "berg o dalbanesektionen" på Åsen på bra länge. Antagligen är jag miljöskadad av de traumatiska upplevelser som jag upplevt där de senaste åren med allvarligt jobbiga och bestialiska löpningar på tid. Igen, paradoxen med plågandet som väg och medel till mera plågande. Nåja, nu är jag nog bara lite blasé såhär på kvällenoch imorgon blir det bara en fin sub-max löp med fågelkvitter och bajspapper.

Fint väder men tuffa vindar gjorde den sista dagen av touren till en härlig kamp med hemlängtan som drivkraft. Vi höll ihop det riktigt bra med en kärntrupp framme i rotationerna men sedan i Gällstad blev farten fri och jag och Ted turades om att köra slut på varandra innan vi gemensamt enades om att vi var trötta av motvinden och att vi fått nog. Vi rullade in sista milen till Onyx där en efter en droppade in med breda smajl.

Efter en wunderbar buffet på Deli var det idel mätta magar o trötta ben innan alla splittade upp.

Imorgon kommer det en sammanfattning av "the best and worst" av vår resa.

Och kanske bilder.