Jodå, det är ju alltid kul med svenska framgångar men allvarligt talat; hur stor är den idrottsliga bedriften? Egentligen.

Dambrottning. Indelat i viktklasser. Med cupsystem. Hur många kan det finnas inom varje typ 4-kilosintervall? Och hur många måste man slå innan man är i final? Två kanske?

Är inte detta med mobbar-Idas guld lite som när damkronorna tog brons i något OS efter att ha kommit just trea av sådär fyra lag och svensk media försökte överträffa varandra när det gällde att hångla upp den svenska jämställdheten i brygga med den ena onyanserade hyllningen efter den andra..?

Och det här med viktklasser..Allvarligt talat. Vad är det frågan om, är det handikapp-OS eller...Man kan vara handikappad av sin längd, sin vikt, sin fetma, sin dvärgväxt, sina blomkålsöron, sin glaskäke...Ja va fan, ser ni några 90-kilos killar vinna medaljer på VM i marathon? Nej just det. Och aldrig i helvete lipar någon för det och vill ha en egen klass att sporta i; VM-guld för stora och tjocka människor. Vem vill se på det?

Men hade det funnits en sådan klass så hade jag stått först i kön till guldet. Inte mycket till match då om inte Haile och hans tvärhandshöga kompisar är med

Nej, det är bara att bite a bullet och välja idrott därefter om man nu vill tävla på högsta nivå.

Bara min åsikt. Som givetvis inte betyder så mycket när det nu ska koras sisådär 114 guldmedlajörer på varje brottnings-, boxnings-, judo-, karate-, tyngdlyftningsmästerskap med mera.

Men det är väl typiskt svenskt också för den delen. Allt ska vara rättvist. Fast ändå inte. Alla ska kunna vinna. Alla ska få vara lika bra.

Alla ska få vara Lucia.