Mitt minne må vara kort, vilket är en välsignelse för en konditionsidrottare, men FY FAN VAD BOTTENLÖST TRÖTT JAG HAR VARIT IDAG, DET VÄRSTA EVER!

Och med så mycket självförvållad misär och med så många lågvattenmärken under dagens sju timmar så var jag synnerligen förvånad över att ändå vinna dag 1 av Ultraman-VM. Men det var ett signum att alla tävlande lidit av dagens förhållanden.

Allt det som vi förskonades ifrån under 2004 års tävlings första dag piskade våra kroppar och ömkliga själar idag; ofördelaktiga strömmar, kraftig vind och en intensivt tryckande hetta. Och då ska man veta att banan är tuff nog även under de mest mellanmjölkigt snälla dagar. Det är trots allt 10 kilometer i havet som ska simmas och 145 kilometer cykel med 2400 höjdmeter som ska cyklas. Snälla goa Jesus…

Jag hade ändå en helt fantastisk simning under de första 90 minuterna. Jag simmade ungefär lika hårt som i en Ironman och stannade inte för att dricka förrän efter 6 kilometer. Min paddeleskort gjorde ett föredömligt jobb med kursen och vi låg cirka 800 meter utanför kustlinjen för att undvika dyningar och konstiga strömmar. Men när vi närmade oss 8 kilometer började den förhatliga motströmmen att verka och det blev ett fasligt kämpande och sluggande för att ta sig fram. Sista biten kändes det inte som att jag rörde mig ur fläcken…Men tids nog var jag uppe och noterades för 2.25, ca 11 minuter ifrån mitt banrekord fastän jag simmade hårdare nu. Snabb växling och ut på cykeln och en första mil rakt upp. Hur försiktigt jag än körde kunde jag inte få ned pulsen under 160; det är priset man betalar för en mils simning. Sedan var det bara slit och hemskheter hela vägen; hela cykelturen var en enda smärtfylld dimma av svett, snor, uppkastningar, krampande ben och en aldrig sinande värme och motvind. Speciellt sista 40 kilometerna där man åter är nere vid havsnivå för att sedan klättra 1200 höjdmeter sista 4 milen. Jag kan utan att överdriva säga att det var de mest smärtfyllda 4 milen i min karriär. Jag fick behålla alldeles för lite vätska och med vinden i ögonen kom ingenting gratis. Att se etappmålet var som att få se Elvis i livet. Surrealistiskt alltså.

Nu, några timmar senare så känner jag mig ungefär 300 procent bättre. Dock undrar jag vart min crew är. Pasi sprang och Annika körde bil för att titta på den fanstastiska vulkanparken som vi bor i. De har varit borta i flera timmar nu… Kanske blev de trötta på mitt ropande och okvädande? Jag får krama dem sedan.

I alla fall leder jag efter dag 1 och ser fram emot morgondagen med 28 mil cykel på slitna pungkulor och solen i ryggen.

Klockan 06.30 börjar årets Ultraman World Championships.

Dag 1: 10 km simning + 145 km cykel

Dag 2: 276 km cykel

Dag 3: 84 km löpning

Allt är punkt till punkt då tävlingens koncept är att runda Big Island of Hawaii. Både start och mål är i Kailua-Kona.

Och visst, det är långt, men den stora utmaningen ligger i terrängen och framför allt, VÄRMEN!

Så dagarna här inför loppet har varit fyllda av lätt träning, management, snälla ord till min crew och en massa ätande. Och sovande. Och ätande. Så nu känner jag mig lätt tjock och längtar efter den här långa "träningshelgen". Antingen är det en bra avslutning på årets säsong eller så är det en crashcourse i grundträning för nästa säsong. Jag återkommer om det sedan..

Om lyckan står oss bi och internettet samarbetar uppe på vulkaner och i regnskogar så kan man som Coltingbloggläsare förvänta sig en och annan ofullständig rapport samt spridda invektiv och okvädningsord.

Mahalo!

06.30 på morgonen är det fem minusgrader i Borås. Det betyder att det är tio minusgrader i köldhålen längs Viskadalen. Där jag ska cykla....

Så kallt har det varit i en vecka nu. Det ska vara sex plusgrader och lite mulet! Kanske ett stilla regn. Blåst? Jajamän. Men inte vinter á la hardcore.

Vart har vi lite växthuseffekt när man behöver den?

Klimatförändringar my ass!

Så jag har simmat 12000 meter på två dagar i min strävan att införliva lite oomph inför Ultraman i denna förgängliga tid av mörker, is och sommardäckskörd bil. Och tanken slår mig när jag promenerar in från omklädningsrummen att i det här bitterljuvt kärlekshatade badhuset har jag varit tusen och åter tusen gånger. Och när den fullständiga kontrasten blir påtaglig mellan frisk utomhusluft i ökentappning och denna kvalmigt sörjigt sorgliga ursäkt till luft som får mig att flämta som en skjuten hund under passet så undrar jag om inte alla miljoner meter och tusentals träningspass inte i slutändan har haft en definitiv och oåterkallelig effekt på min hälsa. Alla de kemikalierna i poolen och till rengöringen av golvet och annat som ständigt yr runt kan bara inte vara bra. Tur att det är så kul då!

Och jag är alltid peppad när jag får simma med SK Elfsborgs A-grupp; riktig simträning är så oändligt mycket mer tacksamt än att simma själv och åren mellan 1987 (då jag började simma i A-gruppen) och nu smälter liksom ihop fast jag inser att jag har slitit ut rätt många generationer elitsimmare genom åren. Och när det kommer fram att ens polare på samma bana som ska köra samma serie som jag, faktiskt är född 1992, så snurrar åren förbi innanför ögonlocken (ni vet, ungefär som åren gör i en sådan här tidsmaskin typ Tillbaka till Framtiden..) och jag begrundar att lillkillen faktiskt inte ens var född när jag slutade satsa på simning typ 1991 och började så smått med triathlon. Och inte fan simmade jag ifrån honom för det heller!

Om ni som jag vill skratta lite och dra på smilbanden så surfa in på

http://www.youtube.com/watch?v=1uwOL4rB-go

I kill yo!

Idag när jag vaknade var det kallt och halt och jag fick slå alla tankar på cykling ur högen och jag blev så smått ledsen men nu har jag än en gång läst Arto Paaslilinnas "En lycklig man" och blivit gladare och mer förnöjd med tillvaron ja rent av lite hemsnickrat lycklig så nu tar jag på mig mössan och springer en liten tur över vidderna och tänker go go go släpp hästarna fria.... 

Björn Andersson.

www.ironmanlive.com

Nu!

Och jag vaknar tidigt tidigt utan att förstå varför men det är ett omen ett tecken och en förebådan om att jag ska stiga upp och leva ordspråket tidig fågel tar fetaste masken och så äppelkäckt luthersk är jag ibland och med tända ljus och starkt kaffe så läser jag Borås Tidning och lyssnar på lokalradion för så enträgen har min längtan efter det hemmatrygga och lokalbedövade livet varit och nu måste jag få lokalpatriotsnarkomanera ett tag innan jag tar sats på nya vingar och insikten slog mig på morgonen pass 0630 att jag kommer att ligga i vattnet i Kailua-Kona om exakt två veckor plus minus jetlagstid och vid tanken på den nära förstående gargantuiska urladdningen så spänner det bakom den cerebrala corthexen av vad vad vad ja fan tro´t om det inte är förväntan och tillförsikt och jag börjar rumstrera ibland mina bilder från förra gången och tänker ladda ned något till bloggen men då händer det som så ofta händer med den här skitsajten och ja ja ja jag måste uppgradera uppdatera och uppleva något bättre men iallafall så får sajtens bilduppladdande hela internetanslutningen att lägga av och varför det händer får någon med högskoleexamen förklara och jag tappar helt sugen på att blogga Ultraman men lystrar istället med spänt intresse till min kulturella hjärnhalva som spinner på högvarv och som tillgodogjort sig BT´s recension av Philip Roth´s nya roman och sakta tränger sig dunkla och kantbleka minnen upp från sedan länge arkiverade ungdomsår i livets snapshots som svartvita foton och jag kommer ihåg en Roth-favorit med burlesk historia som hade tillräckligt mycket rosa fukt och knulleri för att fånga tonårshormonernas uppmärksamhet och den är för övrigt en av hans mer kända romaner och den heter Portnoy´s besvär och jag googlar och surfar på min nygamla författarfavorit och lägger honom och den nya boken på min långa lista över litteratur att läsa och den listan är fylld av musik att lyssna på och filmer att se och jag är lätt stressad över att listan blir längre och livet kortare och otillräckligheten överväldigande och jag spelar en av mina favoritlåtar på i-Tunes nämligen Dixie Chicks Ready to Make Nice några gånger medan jag funderar på vem countrysångaren var som gruppen hade en fejd med och jag har funderat flera dagar på det här och jag vet att hans låt heter Red White and Blue och jag googlar en än gång och hittar att givetvis är det Toby Keith innan jag istället sätter på en skiva med Blind Melon och den sedan länge döda Shannon Hoon som har en skön röst men som nog levde med för mycket stûrm und drang och dagen börjar så smått gry bakom de disiga lagren av meteorologisk turbulens och mellanmjölksvardaglig tristess med böjt huvud men aldrig aldrig att jag låter väder knäcka mig fuck you och jag plockar upp min samling över Major American Poets som en gång var min mors studentlitteratur och följdaktligen fylld av kråkfötter och botaniserar ibland de små pärlorna som Stephen Crane författade under sitt korta liv och som utmärker sig av distinkta korta och skruvade dikter vilket är en kontrast till de svulstiga flersidiga och mångversade alstern som exemplevis Walt Whitman och andra fyller boken med och jag bläddrar och läser och vet inte riktigt vilken jag tycker allra bäst om för jag tycker om de alla men jag läser den här och tänker på vad den betyder och innebär för mig en dag som den här medan jag tittar ut och spänner på mig pulsbandet och funderar på om jag ska springa höger eller vänster ut från dörren med en halvt om halvt uttalad bön om att den stålgrå tyngden i luften inte ska fördubbla gravitationen och trycka mig som en blöt fläck mot marken

I walked in a desert

I walked in a desert

And I cried

"Ah, God, take me from this place!"

A voice said, "It is no desert."

I cried, "Well, but-

The sand, the heat, the vacant horizon."

A voice said, "It is no desert."

Jag skulle göra lite bokföring för att glädja min revisor en aning. Tejpa kvitton på papper och sortera fakturor. Men det gick dåligt. Tejprullen krånglade. Den hade ingen tydlig del som satt klar att börja ifrån. Och jag hittade den inte när jag snurrade på rullen. Jag fick bara tejp på fingrarna. Kan man gå en kurs? Så nu skiter jag i det. Det är ändå så mörkt ute. Fy fan. Och det kommer bara att bli mörkare (sämre) innan det blir ljusare (bättre).

Bara så att ni vet. Men ha en bra dag ändå!