-Anders skriver att ”Anders Gärderud sa någon gång att om man vill in i världseliten på 3000m så måste man träna två ggr per dag, sju dagar i veckan, 52 veckor om året i fem år, sen kan man börja köra hårt :-)”..och det är precis vad jag också hört honom säga. K-o-n-t-i-n-u-i-t-e-t var ordet!
-Fredrik Ericsson skriver sedan ett mycket bra inlägg med många värdefulla poänger men jag håller inte med om allt. Jag känner dock Fredrik sedan gammalt och vet att han har intellektuell skärpa till starka ben.
Han skriver om att timmar och volym i sig inte är en bra måttstock på hur värdefull eller givande träningen varit och jag kan inte hålla med honom mer om det; i synnerhet i cykelsammanhang där cyklister (och triathleter) kan cykla sex timmar distans i grupp där man antagligen ligger fyra timmar i alldeles för låg puls när man kör i kön, en timme i alldeles för hög puls vid tätkörning och sedan en timme när man fikade, kissade eller lagade någons punka…
Men Fredrik skriver också att ..”HÅRD TRÄNING innebär dock att man tar i också. Jag vet också att det är myspysigt att köra en massa timmar via en massa halvlånga distansfart varje vecka, men ska man nå sin fulla potential så gäller det köra på mycket HÖGRE INTENSITET” vilket jag tycker antingen är en sanning med oerhört stor modifikation eller fel helt enkelt.
Jag kör en del, i mitt tycke, ruskigt hårda tempo/intervalldagar med tre pass under en dag på hög aerob nivå i eller över tävlingsfart. Men det gäller att träna för det man ska tävla i för det första och ska man köra långdistans som jag så är bland annat ämnesomsättning, rörelseekonomi och muskulär styrka de största begränsande faktorerna och utan en oerhört stor distansträning så maximerar man inte de faktorerna.
En annan sak är att den hårda och intensiva träningen som Fredrik förordar stressar kroppens hormonella system avsevärt mycket mer samt jobbar betydligt mer med kolhydratförbränning än fettförbränning vilket långt ifrån är optimalt för uthålligheten.Jag kommer att skriva ett helt separat inlägg, senare (puh!) om stress, hormonell respons, ämnesomsättning samt nyckelfaktorer för maximerad uthållighet.
Sedan skriver Fredrik om” Att påstå att idrottsforskningen inte har någon verklighetsanknytning är superlöjlig och visar återigen att du troligen inte läst något av den” och är liksom Jocke Berggren inte riktigt införstådd i vad jag menar.
Sverige har ju bevisligen en stark tradition av i högsta grad kompetenta idrottsfysiologer och det finns mycket generell kunskap som är applicerbar på all konditionsidrott. Däremot så tvivlar jag starkt på att det finns någon fysiolog i Sverige som är så insatt i triathlonsportens specifika krav att han skulle kunna föra en konstruktiv dialog i nivå med exempelvis mina och Björn A´s samlade teoretiska kunskaper och empiri. Utomlands, absolut, Sverige, nej.
Hur många fysiologer förstår exempelvis de specifika skillnaderna (i träning samt fysiologi) mellan linjelopscykling och tempolopp utan tänker bara ”cykel som cykel”? Och sedan skillnaden mellan ett vanligt tempolopp i cykel och ett på 18 mil i en triathlon? Samt simning och löpning…?
För hur duktiga vi än är i Sverige så är vi också benägna att hålla fast vid svenska idéer som resten av världen redan övergivit. Exempelvis kolhydratladdning. Vilka förespråkar eller praktiserar det idag fortfarande? Jo, bara svenskar. I princip. Eller folk som i allmänhet har huvudet under armen…
Fredrik, liksom Jocke B berör båda det här med talang och javisst, ska du bli en Lance Armstrong eller Haile eller Ian Thorpe så är det ju uppenbart att det krävs medfödd begåvning men för att utveckla en normalbegåvning (som jag) till triathlet i världsklass är i princip helt träningsbetingat.
Hade jag inte tränat så passionerat, smart och kontinuerligt under så många år så hade jag ju givetvis varit betydligt mer medioker.
Jag ska skriva närmare om en god vän till mig; Gordo Byrn, som är ett utmärkt exempel på en ”vanlig” person som med ett ohyggligt skarpt fokus och driv tränade sig från att vara en hygglig age-grouper till att vara kapabel av en 8.25 IM-tid med maran på 2.46 Och Gordo har långt långt mycket sämre naturlig fart i alla tre disciplinerna än exempelvis jag.
Så jag håller med att om vi diskuterar idrottsvärldens största ikoner eller idrotter med uttalat kroppsspecifika krav (ytterst få elitsimmare är ju t ex 165 cm långa..) så har i alla fall en idrott som triathlon en kravprofil som är i högsta grad träningsbar. Om man bara lägger ned tiden och är smart nog att fatta vad man ska göra…-Jocke B skriver att ”
Annars kan du ju ta en titt på Australien ocH Canada där det bedrivs mkt kompetent idrottsforskning, också inom triathlon”…men inte i Sverige. Vilket ju också var min poäng. Så varifrån kommer underlaget till träningsutbildningar kan man fråga?
Vidare diskussionen om dokumentation ”Jag har inte sagt att STF helgläger är de bästa. Jag kommenterade det faktumet att du klagade över att ingen ville lära av dig och sen skiter i det när chansen kommer, bara för att det inte är under de former du vill ha det.”
Jag tycker inte att helgläger mm har något som helst med dokumentation att göra utan något som ska finnas som underlag till utbildningar, teori och som referens för träning i olika sammanhang. Och på vilket sätt skulle det åstadkommas av att jag lider mig igenom tre dagar i en campingstuga med skolköksmat på snabbpasta?
Dokumentation är ju, som jag berörde i förra inlägget, dessutom inte för min skull eller för Björns eller för Clas. Det ligger ju inte i vårt intresse. Så jag klagar inte för egen del; jag har ju bevisligen redan ett forum för mina åsikter och bedriver egna camps etc där jag får "utbilda". Jag tycker bara att tränarutbildningar och kunskapsunderlag blir fattiga om man bara har allmänt hållna teorier kring träning utan "real world case file"
Till sist missförstår Jocke mitt förra inlägg och skriver att ”Du säger att du tränat som en idiot i 20 år och sen vill du bara vinna SM och komma 2:a på EM, konstigt? Varför vill du inte vinna Hawaii och bli en rik och känd triathlet?” när jag egentligen skrev att jag nöjer mig med att köra kort distans (vilket inte mitt fokus) i Sverige och det är jag ändå kapabe att vinna SM i och sedan ligger ju mitt stora fokus på tävlingar i långdistans som EM och VM. Och jag har vunnit på Hawaii. Två gånger. Bara inte den tävlingen du menar. Och på det har jag blivit ganska rik och ganska känd. Allt är ju relativt.
-Lantbrukaren tycker till och frågar apropå det här med helgläger och att lägga en klump pengar för att ett antal elitaktiva ska få åka till ngn mellansvensk stad och käka spaghetti tillsammans; ”hur motiverar du att Svensk triathlon tjänar på att ge Björn 30000 och åka och vinna en tävling, istället för ett kollektivt läger?Anser du att det går att bygga upp triathlon genom en sådan prioritering?” och mitt svar är att en elitsatsning av redan små medel används absolut bäst i toppstyrda satsningar än ett mellanmjölksfördelande där kreti och pleti får dela på kakan.
Bäst får mest.
-Jocke Willén skriver ett mycket bra inlägg och jag känner honom som en mycket kompetent person i de här sammanhangen som har kört fler internationella lopp i stenhård konkurrens än någon annan svensk. Han var dessutom en av de allra första som i olika omgångar sökte sig utomlands för träning, tävling och intryck och han var i den bemärkelsen en pionjär för oss andra. Jag tycker bara att det var synd att han inte kunde fortsätta med en satsning på lite längre distanser och utanför VC-cirkusen. Det känns faktiskt som om han hade haft ännu mer att hämta där… Hursomhelst så tror jag att jag och Jocke delar väldigt många åsikter om träning i allmänhet och jag tar tacksamt emot hans inlägg till debatten. Liksom Björn A´s inlägg (som han f ö övrigt skrev på flygplatsen i Auckland före sin långa flygning hem till Sverige alldeles strax..) där han pratar om styrketräningens vara eller icke vara inom konditionsidrotten. Och i det fallet är det ju värt att beakta att Björn är den i särklass benstarkaste cyklist som jag någonsin sett med vader som julskinkor och ett fruktansvärt rundtramp och såvitt jag vet så har han aldrig ens sett insidan av ett gym utan bara kört grenspecifik styrka på cykeln…
Stefan
6 mars 2008 07:57
Gärderuds formel är 2x7x52x10. Han har ju också sagt att han tränade ett pass per dag - och det passet var 24h. Det finns för få "Gärderudare" i svensk idrott. I fotboll och ishockey finns förstås ingen.
dexter
6 mars 2008 08:47
Väntar med spänning att få läsa detta.
Är ju hur intressant som helst
Jag kommer att skriva ett helt separat inlägg, senare (puh!) om stress, hormonell respons, ämnesomsättning samt nyckelfaktorer för maximerad uthållighet.
Jögga
6 mars 2008 10:43
Allvarligt talat, finns det verkligen folk som kör kolhydratmetoden idag??? Mänskliga avgaser i kubik, samt taskigt humör är väl det enda den metoden var bra för... ;-)
JL
6 mars 2008 11:14
Angående Björn och styrketräning så är Dan Empfields kommentar om att Björn behandlar cykeln som om varje tramptag var en benpress ganska talande.
Johan G
6 mars 2008 12:07
Jonas, har du någonsin diskuterat med HC Holmberg? Eller lyssnat när han föreläser/undervisar?
Känns som en mkt relevant fråga med tanke på att han är en av sveriges mest ansedda forskare och fysiologer som du trots allt kritiserar i ett tidigare inlägg. Dessutom ställde jag en fråga i ett tidigare inlägg som du valt att inte besvara, så jag prövar igen... den gällde Hoff och Helgeruds forskning som visar att vo2 max är en av de mest begränsnade faktorerna för uth.idrott, (samt en av de mest avgörande faktorerna för hög anaerob tröskel)och bör tränas genom högintensiva intervaller (+90% av max hf). Kommentar?
mvh Johan.
Stud. Idrottsvetenskapligapriogrammet
MiUn Östersund (där bla just HC Holmberg undervisar).
http://www.johangustafsson.bloggagratis.se
Fredrik Ericsson
6 mars 2008 15:09
Jag är ju inte triathlet själv och har naturligtvis inga ambitioner att ifrågasätta vissa mycket triathlonspecifika detaljer kring träning som t.ex hur man bäst balanserar träningen i de olika grenarna beroende på tävlingsdistans och individuella förutsättningar, träning på växlingar eller ”brick”-pass etc. Däremot är människans fysiologi relativt lika oavsett om personen pysslar med orientering, längdskidåkning, cykel eller triathlon och det finns en del ganska grundläggande faktorer som gäller alla.
Glädjande är att ett inlägg som jag anser stämmer överens mycket med min syn på träning är Joachim Willéns som är tränare på triathlongymnasiet och därmed har stor möjlighet att lägga en bra grund för framtiden för de som går där.
När det gäller idrottsforskning i Sverige behöver vi tack vare dagens informationssamhälle inte genomföra triathlonspecifik forskning här i Sverige. Alla behöver inte sitta och uppfinna hjulet i varje land. Vi kan koncentrera oss på skidor eftersom det finns t.ex inte tillräckligt många och bra triathleter i Sverige för att genomföra en bra forskningsstudie men däremot tillräckligt med skidåkare. De som vill uppdatera sig på den senaste forskningen inom triathlon får lätt tag på vad australiensare, amerikaner, kanadensare och andra kommit fram till via internet, t.ex www.pubmed.gov (en sökning på ordet triathlon gav 310 träffar till studier kring sporten).
Det finns dock genom historien många exempel på när idrottsforskningen misslyckats, feltolkats eller bara kommit på villovägar. Och jag håller självklart med om att det finns dåliga forskare. Det är dock rätt lätt att urskilja dålig forskning från bra och det finns idag väldigt många bra forskare som kommit fram till mycket värdefull information. Jag blir dock bara så bestört när den informationen inte tas till vara på p.g.a en tradition att värdesätta åsikten hos idrottare med bra resultat högre. Jag märker själv att många lyssnar på mig mer tack vare mina idrottsliga framgångar än all den utbildning som jag ägnat mig åt, vilket ju känns märkligt då det ena bygger på faktisk kunskap och den andra på att jag hade tur när jag valde föräldrar en gång i tiden…
Traditionen att lägga mycket tid på distansfart är ett exempel på när forskningen misslyckats. Man trodde nämligen tills för ca 10-15 år sedan att hjärtats slagvolym nådde sitt max kring 50-60% av VO2max och eftersom den är mycket viktig att träna antog man att det var optimalt att lägga mycket tid kring 50-60% av VO2max. Nu vet man att slagvolymen redan hos hyfsat vältränade ökar ända upp till maxpuls, vilket gör att ska man träna sitt syreupptag är det endast oerhört högintensiv aerob träning som gäller (>90% av maxpuls).
Så andra sidan, ytterligare ett exempel på när forskare drar konstiga slutsatser är Helgerud och Hoff som har helt rätt i sin 4x4min modell (även om man ju förstås även kan köra 5x4min, 3x5min eller pyramider av olika slag). Hjärtats förmåga att pumpa ut blod är begränsningen för syreupptag (musklerna kan ta upp ungefär 3x så mycket som syre som hjärtat han pumpa ut, vilket är anledningen till att bloddoping är så förbannat effektivt) och ska man förbättra detta måste man finna en metod som gör att man tränar kring maximal slagvolym. Problemet uppkommer när man framställer det som det ENDA man behöver träna, vilket naturligtvis är fel. Det finns plats för 4x4min, 120min terränglöpning i distansfart, tröskelintervaller, 30sek anaeroba intervaller med lång vila, olika typer av grenspecifik och allmän styrketräning etc etc. Det viktiga är att förstå hur denna typ av träning bör sättas samman under ett träningsår eller t.o.m under en hel idrottskarriär. När det gäller den långsiktiga idrottsliga utvecklingen har t.ex kanadensarna tagit fram en jättebra modell, se www.ltad.ca
En annan myt som tillhör mina absoluta personliga favoriter är att "man måste träna en massa lugnt innan man kan köra intensivt". WHAT?!?!?!? GRUNDEN till all uthållighetsidrott är maximalt syreupptag. För den någotsånär vältränade (tränat regelbundet i ett par år) tränas detta absolut effektivast (och kanske t.o.m endast) genom träning kring max slagvolym och kan definitivt genomföras utan en massa distansträning innan. Om man var tvungen att träna en jäkla massa lågintensiv träning innan man kunde träna högintensivt aerobt eller anaerobt för den delen skulle det ju vara i princip fysiologisk omöjligt att hålla på med t.ex 200 eller 400m löpning, eller? För att lägga en långsiktig aspekt på det hela så är kroppens möjlighet att öka slagvolymen som störst kring puberteten och åren efter. Att fokusera på träningsvolym under den perioden istället för högsta aeroba intensitet är helt ödestigert för prestationsförmågan i vuxen ålder. Och enligt den mesta forskningen är träningsvolymen den största boven när det gäller sjukdomar (immunförsvaret är starkt kopplat till kolhydratsnivåer), överträning (psykiskt belastande i längden) och skador (den vanligaste skadan inom uthållighetsidrott är att en nötning upprepas för mycket).
Vi skulle kunna snöa in på vilka muskelenzymer som är viktiga att stimulera, om 15-15 eller tröskelträning är bäst för mitokondrietillväxt, hur man bäst ökar musklerna fettdepåer (IMTG) osv osv. Generellt kan man dock se att i princip alla anpassningar sker i större utsträckning ju mer högintensivt man arbetar (obs! vi pratar om aeroba anpassningar och då är VO2max den högsta intensiteten, även om vissa aeroba anpassningar verkar stimuleras optimalt av vissa typer av anaerobt arbete).
Anpassnings- och degenereringstider är också viktigt att ta hänsyn till. Återigen är en generell riktlinje att centrala anpassningar tar lång tid att bygga upp men går även tillbaka långsamt medan lokala anpassningar är mer dynamiska. Exempelvis, den del av fettförbränning som tränas med riktigt långa pass går riktigt att förbättra eftersom det i stor utsträckning är baserat på enzymer och bör alltså tränas först när det är kort tid kvar till dess man ska prestera optimalt.
En devis som jag tror på är att: Orkar du träna varje dag tränar du för lätt när du väl tränar!
Visst är kontinuitet viktigt, men det är ju på "makro-nivå" (dvs. typ veckobasis) inte att träna varje dag. I min mening har många för stort fokus på "pulszoner" och för lite fokus på KÄNSLAN att hitta den rätta träningsbelastningen för det givna passet den dagen. Tränar man distans ska man naturligtvis inte vara rädd för att ”mata på” uppför den där schyssta backen om det känns bra den dagen och känns det tungt så kanske man ska fundera på att runda av passet tidigare än tänkt!
Hur som helst, lycka till med träningen allihop och var inte så förbaskat rädda för att ta i för kung och fosterland
Vänliga hälsningar,
Fredrik Ericsson
http://www.toppfysik.nu
GIH-student
7 mars 2008 00:14
Apropå huruvida det finns någon fysiolog i Sverige som kan föra en vettig diskussion om långdistans/triathlon så är den här killen på GIH ytterst vettig att diskutera med:
www.sub2.bloggagratis.se
sprintern
7 mars 2008 01:22
Fredrik Ericsson och Joakim Willén är äntligen några som vederhäftigt kan bemöta herr Coltings allt vildare rallarsvingar mot andra idrotter än evighetstriathlon. Jag har ju t.ex länge frågat mig hur Jonas på fullt allvar tror att han kan få fram bättre fotbollsspelare genom att beordra träning 8 timmar om dan - totalförvirrat, eller hur?
Tack Fredrik och Joakim.
Dave
7 mars 2008 10:53
Jag har aldrig träffat Gordo, men jag anser iaf av den läsningen om honom och vad jag hört andra säga, så nog fasiken är det talang att ha den sjukt höga disciplin och analyserande förmåga som Gordo har. Tycker jag.
Christian
7 mars 2008 15:30
Om det är så som Fredrik påstår så förstår jag inte varför det är så många som har passerat 28-30år som råkar ut för skador o förslitningar när man börjar köra hårdare... Kanske därför så många av svenska elit idrottsmän försvinner ut i ingemansland när skadorna börjar smyga sig på!?!?
Om du vill få en person som inte tillhör eliten (ännu) att fortsätta inspireras av att träna kontinuerligt så är den metoden inget vidare tror jag. Skynda långsamt säger jag. Jag vill fortsätta med triathlon o sport/idrott tills jag är 75 minst :)
Ha det gott :)
Fredrik Ericsson
7 mars 2008 20:03
Det här blir sista inlägget från min sida. Inte för att jag inte vill fortsätta debattera utan för att jag inte har tid.
En liten guide över de viktigaste aeroba kapaciteterna (det är ju ändå uthållighetsidrott vi talar om) och vad som verkar vara den mest effektiva träningen för dessa...
VO2max: sätter taket för hur mycket aerobt arbete kroppen kan genomföra. Vetenskapen lite delad gällande om medellånga intervaller (typ 3-5min med lika lång vila) eller kort-korta intervaller (typ 15-15 eller 30-30) är mest effektiv. En sak är iaf klart man måste komma upp i en intensitet kring VO2max, dvs gärna inom 10 slag av maxpuls.
MLSS (i dagligt tal "mjölksyratröskeln"): högsta intensiteten där kroppen kan hålla jämvikt i muskel pH (mjölksyra är inte det som sänker pH som många felaktigt tror, utan en ansamling av vätejoner som inte hinner gå in i oxidativa fosforyleringen) och därmed kan hålla under lång typ (ca 60min). Tränas bäst genom just kontinuerlig träning PÅ (t ex 2-5x10min) eller strax under (t ex 2-40min) denna intensitet.
FatMax: den intensitet där kroppen omsätter störst MÄNGD fett (inte störst andel, det gör man när man ligger still hemma i sängen). För en uthållighetsidrottare på elitnivå inte särskilt mycket lägre intensitet än MLSS och utmattning på denna intensitet sker efter ca 3-5 timmar. Tränas bäst genom långvarig träning omkring denna intensitet.
För att ta några exempel från mitt egna idrottande (jag är cyklist).
Träning för VO2max ligger jag kring 440W, MLSS 390-400W och FatMax 300W. Om jag exempelvis tränar 5 timmar distans så brukar jag ha en snitteffekt på ca 220-250W och jag är inte direkt känd för att "spara på krutet" på distansträningen och ändå ligger jag alltså ca 20-25% under FatMax...
Problemet som jag ser det är att om man fokuserar för mycket på att nå en hög veckovolym missar man hela poängen, dvs att träna dessa viktiga aeroba förmågor optimalt. Visst, för en person på elitnivå kan detta resultera i en träningsvolym på ca 15 timmar per vecka.
Ytterligare ett problem med att fokusera på träningsvolym är att man då måste komma upp i en volym på ca 20-30 timmar per vecka för att kompensera för den lägre intensiteten i träningen. Då uppkommer problem som:
1. överbelastningsskador. Ökad intensitet ger en ganska liten ökning i mekanisk nötning men relativt den ökade metaoliska belastningen.
2. Överträning (mental överbelastning). 5-15 timmar mindre tid till återhämtning och andra aktiviteter (jobb, fritid, social samvaro etc). Dessutom tyder mycket forskning på att monoton träning ökar risken för utbrändhet.
3. Ökad risk för sjukdomar, eftersom man tömmer sina glykogendepåer mer och har mindre tid att fylla på dem mellan träning. Låga glykogendepåer är starkt kopplat till immunförsvaret.
Summa summarum, jag är fullt medvetenom att en viss träningsvolym är viktig, men min poäng är att den ska vara en biprodukt av att man tränar de olika aeroba förmågorna optimalt hårt och inte själva fokuset för träningen. Jag är dessutom inte alls emot korta perioder av väldigt volymiös träning för att optimalt stimulera de anpassningar som den typ av träning ger. Grejen är bara att flera av anpassningarna som begränsar VO2max, MLSS och FatMax tar lång tid att bygga upp medan de viktigaste anpassningarna från väldigt volymiös träning är relativt dynamiska och svarar fort, därför bör fokus under den största delen av träningsåret ligga på de förstnämda.
Vänliga hälsningar,
Fredrik Ericsson
http://www.toppfysik.nu
Henrik H
8 mars 2008 09:23
När du skriver dessa långa inlägg så gör du det i word eller liknande va?
Internet kan ju ibland överaska och radera allt man skrivit vid uppladnings tillfället.
Skriv i word copy/cut and paste.
Hade inget med detta inlägg att göra, jag tänkte bara på din mentala hälsa och stresshormon.
Dave
8 mars 2008 23:31
Gött Fredrik att läsa om din träningsfilosofi. Sedan jag började cykla med bättre cykelkompisar som cyklade hårt på deras långpass har jag gått från 5:00->4:36 på min IM-bike split. Långt och lugnt är säkerligen inte fel, men hårt och lågnt fungerar för mig. Till de tvivlarna som blivit avhängda på träningspassen känns det nu jäkligt bra att man får medhåll bakom träningsfilosofin långt och hårt(konstigt att de finns tvivlare då de som inte blir avhängda leverar på tävlingar). Jag har försökt snitta över 225watt på min lång pass (är inte lika bra cyklist som dig), vilket kan vara sjukt jobbigt vissa dagar.
Tack för debatten!
http://www.arthistory.cc/ironman
Tobbe
9 mars 2008 10:32
Intressant att denna debatt förs, vem som än har "rätt". Fysiologi och träningslära borde vara baserad på så kallad evidens snarare än gamla trosatser och huskurer. Evidens utifrån en större population och inte utifrån en enstaka individ dvs. För det är väl inte någon som fortfarande tror att vitlök och en silverkula är det enda som biter på en varulv....
Jocke Berggren
9 mars 2008 11:16
Dave>>> Anser också att Fredriks träningsfilosofi är mkt vettig. Tänkte bara kommentera det du skrev om lång och hårt. Tycker man ska göra skillnad på hårt och jobbigt. Ligger man på i 6h är det självklart jobbigt men rent fysiologiskt är det inte så värst hårt, den långa tiden gör automatiskt att intensiteten blir rätt låg (i förhållande till max).
Folk snackar om att de ska tränas länge för att man ska få en bra lokal effekt (dvs i benen) men då är ju träningen bortkastad om man inte känner i benen att man tränat. När jag kör mina distanspass på cykel kör jag så att det gör bra ont i benen på slutet men min snittpuls ligger på 145-150 och jag har ca 192 i maxpuls och ca 173-175 i tröskelpuls. Jag ligger alltså på 75% av max vilket inte är "hårt" (hög intensitet).
Fixar man inte att hålla uppe farten tycker jag att man ska köra kortare i rätt intensitet, inte sänka farten och köra längre. Det ger dålig avkastning på investerad tid och det gäller särskilt de som jobbar och inte har råd med "slaskpass".
Jag är inte säker men jag tror att det kan råda en viss bereppsförvirring när Colting skriver långt och lugnt och det tolkas som om man ska sitta på cykeln och bara trampa luft i X antal timmar. Eller springa grymt långsamt för den delen...
När det gäller löpning är det ju också viktigt att vara medveten om att löprörelsen förändras med hastighet och ska man bli effektiv i en hastighet måste man springa mkt i den. Springer man en IM-mara på 3:30h är det 5min/km och det finns ingen anledning att springa långsammare än så på träning.
Lycka till med träningen alla som läser bloggen!
DA
12 mars 2008 17:49
Anders Södergren körde pass om 3-4 timmar inför ett lopp som varar ca 2h (Holmenkollen). Så han tränar enligt din teori att man måste köra pass, som är längre än det man sedan skall prestera i tävling. http://www.teamsodergren.se/default.asp?visa=aktuellt&id=244
Speedskejtarn
2 april 2008 17:07
I början på nittiotalet då jag själv var aktiv triatlet (och slog både Colting och Willén, hehe) fanns det gott om litteratur som förordade lågintensiv träning, ex löppass >2h i 5:30-tempo etc.
Sex kilo lättare och med träningsdoser runt 500h/år varav en stor del löpning var jag en avsevärt bättre löpare än numera.
En intressant iakttagelse som jag gjort efter ett par år med en minskad total träningsmängd (ca 3-4h/vecka) men ökad mängd högintensiv träning (intervaller >90% av maxpuls) är att AT-nivån höjts upp emot 95% av maxpuls och att känslan av ansträngning förskjutits upp i pulsintervallerna. Däremot har min uthållighet försämrats. Ökad intensitet har inte kompenserat för den minskade träningsmängden. För övrigt skulle det vara svårt att lägga in fler högintensiva träningspass mtp återhämtning. Jag lämnar frågeställningen öppen då jag inte vill komma med ogrundade påståenden men man kan spekulera i om det inte vore värdefullt att öka den totala träningsmängden genom mer lågintensiva träningspass?
http://www.speedskaters.se
