Jag håller på att packa mina två whiteboards. Jag och Pär ska på brainstormingkonferens. Vi ska braina och vi ska storma. Och rita på whiteboarden. Och det gör vi på Hotel Avalon i Göteborg http://www.avalonhotel.se/sv/.

Jag fick ett brev i somras där det stod att de bjöd mig på några gratisnätter. Man tackar! Och Pär med.

Hela hotellet är dessutom feng shui-säkrat så jag lämnar swiffern hemma.

Jag har känt mig väldigt bra och fräsch under dagen, all things considered. Inte mycket muskelvärk, lite i vaderna och i muskelfästena upp till sätet. Rygg bra, lår bra, mage bra eller OK, allmän känsla bra, immunförsvar bra...Eller så jag trodde. För i eftermiddags började jag känna mig lite frusen. Röösen som vi säger här i Borås. Jag kollade tempen och den var på 37.2 för att stiga till 37.6 och jag var lite ömklig och klen i all min pseudoohälsa. Men se, det var nog inget större fel på mig. För det hade av allt att döma att göra med de problemen som jag utvecklade under de sista långpassen på cykel för några veckor sedan. Och med risk för att bli tjatig här så, ja, den tredje pungkulan. Eller som jag har döpt hela den här passusen till; "the story of my balls. all three of them". Den hade helt klart minskat i storlek fram till helgens Ironman och jag compeedade bara upp lite för säkerhets skull med tanke på det oerhörda slitage som bjuds. Så skav blev det inget men däremot en kraftig tillväxt av den tredje hum-hum.. Och det har inte riktigt lagt sig. Utan blivit mer av en böld. Och så ikväll...då...då...ja..det är så äckligt....när jag klämde lite...då...då...nej jag kan bara inte skriva om det...

Men. Vattnajökull.

Jag fick ett getingstick på armen också.

Här kommer en kort och ofullständig rapport straight from the hip och med munnen och famnen full av Pringles chips.

Jag kom tvåa i Holland Ironman i Almere efter en moralisk fulländad insats som måste varit extremt karaktärsdanande. Dessutom på nytt personligt rekord 8.24.17

Att det inte gick fortare och att jag inte vann berodde i mångt och mycket på den punkan som jag fick på dischjulet efter 155 km, en punka på tubdäck som ska av och på och som ska fyllas med luft ifrån en ittybitty liten luftpatron med för stora munstycken till för litet hål i discen och med kallsvett över att bryta av ventilen. Man ska helst inte få punka på dischjul under tävling, trust me. Vilket meck. Att jag lyckades med den proceduren i mitt tillstånd är en teknisk bedrift i klass med månlandningen. Sedan var det en furiös satsning i motvinden för att sedan piska iväg de första springande 15 kilometerna på 53 min och jag kände mig helt hunkydory Gebreselassie vid det laget. Innan hållen slog till. Då gick det från bad to worse riktigt fort och jag fick gå en bra stund innan det släppte. Och så är det på Ironman. Jämna plågor. Är det inte musklerna så är det värmen så är det magen så är det skavsår blåsor pungvred blödande bröstvårtor vandrande testiklar utan karta eller gammal vanlig utmattning. Fan tro´t.

Men jag bet i och tänkte att when the going gets tough Colting suffers and wants to go home. Men först efter 20 kilometer löpning till. Och återigen var jakten igång. Hela tiden med mitt ogjorda bajsande i bakhuvudet. Varför kom det inga kanoner i loppet i morse, det måste det göra innan en tävling! Och inte det minsta utslag på Richterskalan under loppet fram till dess.... På varvning med 14 kilometer kvar så var jag en skugga av min skugga men jag lyckades hitta en metod som hämtad ifrån the little engine that could, denna härligt amerikanska barnsaga i skön starsandstrajpsig never give up-anda med lite mer you can do it-mentalitet en vad en genomsnittlig smånegativ svensk triathlet kan tåla såpass på sena eftermiddagen. Men den fick jag gräva upp ur sin slummer någonstans långt bak i frontalloben och med taktiken att sikta på nästa kurva och nästa vätskestation så trummade jag på. People, ni måste förstå att jag var trött!

Men andra var trötta också, till exempel trean som jag pruttade lite på när jag sprang om. Dock var det fortfarande avsaknad av kanoner i loppet. Sedan solen i ryggen och hemlängtan värre än vad Vilhelm Moberg någonsin kunde frammana hos Kal-Oskar så fick jag rapporter om att tvåan var trött. Han med! Återigen, fan tro´t. Så med fyra kilometer kvar och med det initiala prospektet att bara komma imål i ett helt Coltingstycke så blev jag nu inbegripen i någon sorts hetsjakt där holländaren Chris Brands sakta tyckte snärjas i mitt garn. Helt emot min vilja ska tillägas! Jag ville absolut inte springa fortare än vad jag redan låtsades göra. Men tänk vad en ropande åskådarskara och den gamla tävlingsdjävulen som stack upp sitt fula tryne kan göra för med en kilometer var kvar så var jag i rygg på karlstackar´n och i vetskapen om att en kilometer kan jag krypa in på mina bara knän i värsta fall, som mitt privata lilla Golgatahelvete, så ökade jag takten och sprang fort som bara den och lämnade inte mr Rembrandt skuggan av en chans. Det var nog min snabbaste sistakilometer i en Ironman någonsin. Men det gjorde ont. Ojojojoj. För efter några korta intervjuer i vad jag trodde var felsäkrat läge så snurrade världen alldeles hemskt och min sorgliga uppsyn blev eskorterad till medicintältet där jag låg snyftande och delirisk med min 80-åriga kropp medan det klämdes och mättes på mig.

Det enda jag ville var att Annika skulle komma och ta en bild på mig som jag skulle kunna lägga in på bloggen (jag tänker bara på ER, alltid!) under rubriken "det är synd att inte spriten räddade mig från idrotten" eller så. Men innan det kunde ske hade de hinkat i mig lite cola och juice och dessutom tagit ifrån mig de salta kexen jag hittat under förevändningen att de  bara var till funktionärerna. Jodå, ni behöver de säkert bättre än jag era Nutellaätande låghälta flamländare.

Men nu mår jag bra! Solbränd med Bobbyfrilla samt lite skav på insidan av låren som gör att det ser ut som om jag har bajjat ned mig. Men det har jag inte! Önskar att jag hade! Bajjat alltså. Personligt rekord där också. 19.45 in på dagen utan leverans. Otroligt.

 Jag gör mitt bästa för att hitta den rätta känslan inför Almere Ironman i helgen. Efter lördagen och söndagens tävlingar så kände jag mig grymt sliten i kroppen tillsammans med en massa bilåkande och tillhörande slarv med maten som det ofrånkomligen blir.

Så två nätters bra sömn, en lugn 7-milare cykel + stretch och massage igår samt en massa närande föda har gjort sitt till. Idag sprang jag 70 minuter terräng på morgonen och det var ett pass som gick från misär till runner´s high. När det gamla tröskverket väl gnisslade igång så tog ämnesomsättning och rörelseekonomi över och den gamla sanningen att cirkulation är den bästa läkeprocessen bevisade återigen sin validitet. Den tunga andhämtningen och de stumma benen som påbörjade passet var ett minne blott när jag graciöst flöt fram (nåja, man kan väl få låtsas lite va...) i slutet! Och så en bra shake på det så är allt hunky-dory igen. Nu ska det simmas och cyklas också idag för sedan blir det mest R&R fram till lördag.

Här kommer några sjyssta bilder från SM som jag hittade på nätet.

Jag har stulit den ena från www.moderskeppet.se (gillar det namnet!) och den andra från http://www.flickr.com/photos/8691238@N02/sets/72157601555350771/

Det här är mina planer i korthet;

25/8; Almere Ironman, Holland

Snabb och flack bana. Håller det coola vädret i sig kan det gå snabbt. Jag åker dit för att i första hand vinna, i andra hand att scouta banorna för nästa års VM och i tredje hand för att slå det svenska rekordet på 8.15nånting

1+2/9; Team Tenant Triathlon på lördagen och Ö till Ö på söndagen

Rolig dubbel; lördagen är mest för att komma igång och för att supporta denna inbjudningstävling som Ted och hans huvudsponsor står bakom. Ö till Ö är jag och Pasi som en än en gång ska orientera oss i Stockholms skärgård. Hur det ska gå att köra en 8-10 timmarstävling veckan efter en Ironman återstår att se men it´s all fun.

9/9; President´s Choice Series, Owen Sound; Kanada

Jag är på besök hos pappa och alla luftskepp http://www.21stcenturyairships.com/ och passar på att köra denna olympiska distans med hyggliga prispengar

14-16/9; Kebnekaiseprojekt med HQ Bank

30/9; Lidingöloppet

Om benen har någon kräm kvar så är detta min bana! Upp och ned till den milda grad att det känns precis som i Borås!

11/11; 101 series final, Woodlands Texas

Jag och 25000 dollar.

Jag läste detta redan för några veckor sedan men glömde att blogga om det då men nu skrev Kjell Albin Abrahamsson en alldeles lysande debattartikel i gårdagens Expressen på detta temat och på ett skrämmande enögdt vänsterhånglande bland vissa svenska akademiker; i i detta fall två skolbibliotekarier.

KA Abrahamsson skriver bland annat "I Biblioteksbladet (05/2007) finns en artikel som skulle kunna förbigås eftersom den är så illa skriven. Dock är den ytterligare ett bevis på att i inget annat europeiskt land är det så legitimt att förneka kommunismens illdåd som i Sverige.
Två skolbibliotekarier, Jonas Aghed och Juan Vega, på Brännkyrka gymnasium i Hägersten finner ”oroväckande” tecken i tiden: ”en högerlobbying med mcarthyistiska förtecken”. Det hemska som sker är att det finns människor som vill sprida upplysning om kommunismens brott.
Varför denna upprördhet? Enligt en färsk Demoskopundersökning vet 95 procent av de svenska skolbarnen vad Auschwitz står för. Det är bra, men siffran ska upp till 100 procent. Däremot är det oroväckande att 90 procent av eleverna inte vet vad Gulag representerar.

Aghed & Vega vägrar inse att Sovjetunionen tvingade länderna i Östeuropa att ersätta ett människovidrigt system (nazismen) med ett annat (kommunismen). Sådana påpekanden är för Aghed & Vega ”rent befängda”.
Om vi tittar enbart på sovjetiska medborgare så dödades 32 miljoner människor av kommunismens politiska repressalier. Siffran är inte framtagen av Per Ahlmark utan framräknad av den officiella ryska regeringskommission som presidenten Vladimir Putin tillsatte. Slavisten Staffan Skott, Sveriges störste expert på kommunismens illgärningar, anser – med stöd av utländska forskare – att under 1900-talet har kommunismen dödat 150 miljoner människor runtom i världen. Siffran kan jämföras med de 40 miljoner människor som dödats under 1900 talets alla krig. Det är alldeles självklart att kommunismens brott måste uppmärksammas mer. Speciellt i Sverige."